lördag, augusti 05, 2006

Barnens svenska

På sista tiden har jag funderat en hel del på hur jag ska få barnen att behålla sin svenska. Som det är just nu har dom ingen som pratar svenska regelbundet med dom. Förr eller senare kommer deras svenska att försämras och jag vill absolut inte att deras svenska försvinner. Och själv kan jag inte förmå mej att börja prata svenska med dom. Det är faktiskt svårare än man tror att byta språk. Testa själv! Börja prata engelska eller nått annat språk både du och din partner kan och försök hålla er till det. Du kommer säkert att halka tillbaka till svenskan utan att du märker det. För mej har svenskan inte samma känsloregister, så det skulle kännas helfel att använda svenska med mina barn nu.

Jag pratar bara spanska med barnen, det har jag alltid gjort. Jag tror inte att det är bra att blanda språk med barnen när dom är små. En förälder - ett språk är det jag trott benhårt på och det verkar ju ha funkat i vår familj. När vi bodde i Sverige var det jag som stod för spanskan i familjen, eftersom min man pratade marockanska med killarna. Fram till det att barnen började dagis var spanskan deras starkaste språk. Dom hade turen att börja på en förskola med många spansktalande i personalen. G var 2 år när han började, B var 4. G hade resurstimmar, pga svår allergi, och hans resursfröken pratade nästan bara spanska med honom samtidigt som hon hjälpte honom med svenskan. Hon var en enorm trygghet för honom och det tog inte lång tid innan han klarade sej obehindrat på svenska. B var äldre när han började och rätt bra på svenska, så språkligt sett klarade han sej bättre. Han hade en hel del svårigheter när han började på förskolan och behövde extra stöd. Hans ansvarsfröken är spansktalande så hon brukade gå undan med honom och prata spanska. Det hjälpte honom jättemycket att få tröst på hans eget språk. Tyvärr fick de spansktalande barnen på den förskolan ingen hemspråksundervisning eftersom föreståndaren ansåg att det räckte med att ha spansktalande personal. Samtidigt hade hon "förbjudit" personalen att tala nått annat än svenska med barnen (fast det gjorde dom ändå!). En konstig ekvation, helt klart.

Det tog inte lång tid innan svenskan tog över. Barnen pratade ju svenska överallt, lekte på svenska och såg på svenska barnprogram. Jag brukade försöka få dom att se på de spanska barnprogrammen på TVE Internacional, men det var sällan som sändningstiderna passade vårt schema. Barnen och jag fortsatte att prata spanska med varandra, oavsett var vi var, och för det allra mesta svarade barnen på spanska. Dom visste ju att jag förstod allt dom sa när dom pratade svenska. Jag arbetade ju ibland på samma förskola som dom, så dom hörde ju mej prata med de andra barnen.

När vi flyttade hit var deras spanska klart mycket sämre än deras svenska. Innan barnen kunde bli inskrivna på skolan här var dom tvugna att gå igenom ett språktest. Både B och G klarade sej med nöd och näppe. Studierektorn som gjorde testet var tveksam till att dom skulle klara av att hänga med i undervisningen, han tyckte att deras språkluckor var för stora. Jag pratade med honom och med några av skolans lärare och fick en hel del tips på hur jag skulle hjälpa killarna öka sitt ordförråd. Bl.a. fick jag dessa tips (dom kan nog hjälpa andra föräldar i liknande situation, oavsett språk):

- Låta barnen se på mycket barnprogram. Fast inte bara passivt tittande utan ibland sitta med och se samma program och sedan be barnet återberätta det han/hon sett, skriva om programmet eller rita en teckning.

- Köp/låna barn-DVD:er på språket. Låt barnet se samma film om och om igen, till slut fastnar både ord och fraser. Barnet kanske t.o.m. lär sej filmen utantill...

- Läsa mycket sagor/kapitelböcker på språket som behöver förstärkas. Prata om det ni läst.

- Låta barnet leka med andra barn som pratar språket. "Totalförbjud" det andra språket.

- Låta barnet umgås med andra personer som inte förstår svenska (eller låtsas dom inte gör det), så han/hon måste anstränga sej för att göra sej förstådd.

I början efter vi flyttat hit hade vi ingen TV. Så det jag gjorde var att äsa massvis med böcker för dom. Vi skaffade lånekort och släpade hem böcker i minut och parti. När vi sedan fick TV köpte jag en hel del barnfilmer på spanska och "tvingade" dom att se på film eller TV minst 3 timmar/dag. I början lät jag dom inte leka på svenska och dom fick bara se på spanska filmer. Och det funkade visst. Efter bara några veckor lekte dom uteslutande på spanska och när skolan började var dom redan bättre på spanska än många av deras klasskompisar.

Deras spanska är numera nästan perfekt. B, som har en lärare från Cádiz, pratar lite lätt andaluz. G däremot har en lärare från Castilla någonstans och pratar castellano med alla bokstäver uttalade. Det är roligt att höra dom prata spanska! Själv pratar jag andaluz när jag pratar med spanjorer och någon sorts övertydlig standardspanska när jag pratar med icke-spansktalande eller latinamerikaner. Barnen påpekar ofta att jag slår om så fort vi kommer över gränsen. I Ceuta behöver jag ju inte tänka på hur jag pratar, det är bara att babbla på och det är såååå skönt!

Så nu gäller problemet barnens svenska. B pratar fortfarande i det närmaste perfekt svenska. Hans skrivna svenska är fortfarande väldigt bra. Han håller svenskan vid liv genom att läsa böcker på svenska ibland och genom att chatta med mommo. G:s svenska är det sämre med. Han har tappat en massa ord och det är han medveten om. Hanär en perfektionist och mycket medveten om hur han talar, så han vill helst inte prata svenska nu, av rädsla för att göra fel. Han vägrar nästan att chatta med mommo, han tycker att det är jobbigt att behöva fråga om ord. Han kan stava sej igenom meningar på svenska men blandar ihop å, ä och ö, så han läser helst bara på spanska. Inte vill han skriva heller, av samma anledningar.

Men jag tror att det håller på att vända och vår resa hem i jul kommer att vara väldigt viktig för honom. A kom med flera videoband med tecknade serier och dom filmerna har gått varma här. I början ville G knappt se dom, men nu är han fast han med och det syns att han börjar fatta mer och mer för varje gång han ser dom. Idag såg vi på "Doktor Snuggles" och G tyckte att det var jättekul! Det är ju rätt enkel svenska och G förstod det mesta. Så jag tror jag ska köra intensivt med "Doktor Snuggles" nu ett tag. Det roliga är att när G skulle sova så tog han med sej en svensk bok till sängen. Ett barnlexikon, ett sånt där med en massa bilder och med ordet under. Han tog en penna och började översätta orden till spanska. Egentligen har jag sagt att jag inte vill att dom skriver i böckerna, men den här gången tycker jag att det är en bra idé. För han måste ju tänka efter varje gång han översätter ett ord och förhoppningsvis fastnar det svenska ordet då med. Så svenskan kommer nog tillbaka, sakta men säkert.

Jag funderar på ifall det kan finnas andra svenskspråkiga familjer här i norra Marocko. En gång för länge sedan skrev jag till Svenska ambassaden i Rabat och frågade men dom svarade att dom inte kunde lämna ut några såna uppgifter. Synd! Jag får nog maila konsulatet i Tangier istället, dom är kanske mer tillmötesgående. Och i Sverige ska jag ladda upp med svenska barnfilmer (böcker har dom en massa, dom läser dom inte) och svenska TV-spel. Och så ska vi gå på biblioteket. Och så ska dom träffa sina kompisar och mommo, moffa & mobbo så klart! Jag är helt övertygad om att deras svenska kommer att vara på topp när vi åker tillbaka till Marocko.

7 kommentarer:

Maria, Sverige sa...

Hmm, förstår inte riktigt..........Studierektorn var tveksam till att dom kunde börja för att deras Spanska var inte tillräckligt bra, så han var rädd att dom inte skulle hänga med i undervisningen. Men vad finns det för allternativ? Det finns väl ingen svensk skola? (Verkar inte troligt med tanke på att du inte känner några svenskar där du bor) Så vad tyckte han att dina barn skulle gå i skolan?

Nejma sa...

Hejsan Maria!

Ja, studierektorn var tveksam till om mina barns spanska var bra nog. Något annat alternativ till skolgång kunde han inte komma med, det var ju inte hans problem. För arabiska kunde dom inte och någon svensk skola finns inte, så han tyckte väl att vi i princip kunde packa väskorna och flytta tillbaka till Sverige. Det roliga är att både B och G är bland dom bästa i sina klasser nu, för visst kunde dom spanska så det räckte! Dom blev bara så chockade av att behöva bli bedömda, det gör man ju inte i Sverige. Studierektorn har insett sitt misstag och är hur trevlig som helst nu. Men det var rätt jobbigt innan allt var klart med killarnas skolgång.

/Nejma

Maria, Sverige sa...

Så funkar det inte i Sverige, Tack o Lov! (Vilket bemötande..........)Vet att dom i yngsta flickans klass fick en tjej från Irak, och hon kunde ingen svenska. Pappan som kunde svenska var med henne i skolan första veckan, och alla fick lära sig dom "vanligaste" orden på irakiska. (eller vad heter språket..........?) Visst har det varit lte problem m språk komunikationer, och hon hadde lite "problem med humöret" för stackarn blev väldigt frustrerad ibland då ingen fattade vad hon menade. Men det ordnade sig, och barn lär sig ju fort.

Anna Malaga sa...

Ja, du, det finns nog lika mânga särr som familjer.
Jag tyckte inte att "en förälder - ett sprâk" fungerade i vâr familj, eftersom vi umgâs mycket alla tre. Vi pratar hellre spanska allihop. Samma sak när jag är med kompisar och andra barn.
Jag pratar bara svenska med sonen när vi är ensamma.

Thérèse sa...

Ja det där är ju så individuellt , jag pratar numera sen flera år utan problem engelska med maken och dottern (hon vill ibland) eftersom vi haft många engelskspråkiga vänner i Sverige. Men det dröjde många år innan maken och jag kunde prata engelska med varandra utan att någon engelskspråkig preson var närvarande. Fortfarande pratar vi mest svenska och det är språket i familjen.

Vi har nog inte kommit över spärren till spanskan , det händer att mina barn , speciellt dottern , pratar spanska med mig och då svarar jag på spanska men vi pratar liksom aldrig spanska i familjen.

Förutom böcker , filmer och resor till Sverige tror jag att det kan vara bra att prata svenska ibland med dina barn. Klart det är knepigt att komma igång men ni kunde ha en svensk-kväll i veckan eller något eller en viss aktivitet ni alltid gör på svenska.

Tolken/Med barnen i Paris har skrivit lite om det här , i hennes familj pratas franska och barne går på fransk skola men dom bakar regelbundet på svenska och vissa andra aktiviteter.

Jag har en kompis i Sverige vars pappa är från Portugal. Hon är oerhört besviken på att hennes pappa slutade prata portugisiska med henne efter några år. Idag som vuxen kan hon nästan ingen portugisiska och har svårt att kommunicera med vissa av sina släktingar i Portugel och med dom som kan pratar hon helst engelska. En ganska avskräcande historia...

Sen är det ju svårt att strukturera upp familjelivet på ett strikt sätt efter språk. jag har inget bra förslag , oavsett om jag flyttar till Sverige eller inte ska jag verkligen försöka att regelbundet prata både spanska och engelska med barnen. I Sverige har jag inte direkt någon att prata spanska med så jag får väl hålla min egen spanska vid liv med hjälp av barne som har hunnit bli ganska duktiga nu

Ursäkta lång kommentar men jag tycker ämnet är så intressant

Nejma sa...

Anna - Visst kan det vara svårt att hålla sej till sitt eget språk, speciellt om ens partner inte förstår det. Hos oss har spanskan alltid varit vårt gemensamma språk, min man pratar ju flytande spanska. Så jag har aldrig haft några problem med att prata spanska hemma. Och när mannen har pratat marockanska med barnen har det ju varit ett sätt för mej att lära mej. Så hos oss har det funkat bra. Och ute på stan har det alltid funkat att prata spanska. Jag är ju tolk i grunden, så jag har alltid tolkat mej själv till dom icke-spansktalande som varit med oss. *s* Men det är ju som sagt var väldigt individuellt hur det funkar.

Thérese - Dina barn börjar ju bli rätt stora nu så dom klarar säkert av att ni växlar mellan språk. Vad jag menade (och som kanske inte framgår så tydligt) är att jag inte tycker att man ska blanda språk när man pratar med SMÅ barn, som inte lärt sej skilja på språken ännu. Jag har sett riktiga skräckexempel på det i mitt jobb som tolk. Men äldre barn, som dessutom själva är flerspråkiga, har oftast inga större problem med att byta språk. Mina barn växlar ju hela tiden mellan spanska, svenska och arabiska, fast utan att blanda språken. Framtida tolkar kanske? *s*

Jag förstår precis din kompis frustration! Så har ju jag det med. Jag kan inte kommunicera ordentligt med en del av mina katalanska släktingar, min pappa pratade ju aldrig katalanska med mej när jag var liten. BVC & co. sa att utländska föräldrar absolut inte skulle prata sina modersmål med barnen och resultatet av det tankesättet ser vi nu. Vi är nog rätt många vi som blivit snuvade på ett eller flera modersmål...

Visst är det ett intressant ämne! Jag hoppas på många fler kommentarer, för det här är ett ämne som jag kan prata i dagar om. Jag har varit väldigt engagerad i flerspråkiga familjer förrut men är det inte längre pga tidsbrist.

/Nejma

Anonym sa...

Hej Nejma!

Kan du inte läsa svenska böcker och ha högläsning ur Bamse eller någon anna trevlig tidning/bok några timmar i veckan? Då får ju barnen höra svenska språket från dig utan att det är en konversation? Eller läs högt ur ett recept eller en artikel från webben på svenska.Jag tänkte tills ni kommer i jul- jätteroligt!!- att kolla in de talböcker som finns på biblioteket.
Kram från Ann