söndag, juni 18, 2006

Det stora lämmeltåget

Varje år återvänder nästan 2 miljoner marockaner från sina bostadsorter ute i Europa. Väldigt många stuvar in sina familjer & allehanda bagage i bilen och kör Non-stop ner till hamnarna i södra Spanien för att ta färjan över till norra Marocko. Detta fenomen kallas för "Operación Paso del Estrecho" i Spanien. Det inleds oficiellt den 15/6 och avslutas 15/9.

Hamnarna som påverkas är Algeciras, Almería, Málaga, Alicante och Tarifa. Givetvis påverkas också gränserna vid Ceuta och Melilla. Färjorna går i skyttetrafik över Sundet, t.o.m. på natten!, för att minska köerna i hamnarna. Ändå måste man räkna med att tillbringa många, många timmar i bilköer för att få plats på färjan. Tidigare år kunde man sitta i kö i upp till 3 dygn innan man kom ombord på färjan. Tänk er, att sitta instängd i en kokhet bil i flera dygn, i gassande sol, utan möjlighet att laga mat, gå på toaletten, duscha, köpa mat eller vatten... Men när en liten flicka avled i hamnen i Algeciras för några år sedan pga att hennes föräldrar inte hade vatten att ge henne fick myndigheterna på båda sidor gränsen upp ögonen för problemet och sedan dess satsas stora resurser på att underlätta för resenärerna. Röda Korset/Gröna Halvmånen har satt upp tält och små hus längst med vägen och dom delar ut vattenflaskor och även matpaket till dom mest behövande.

Även här i Martil märker vi av Operación Paso del Estrecho, för staden har börjat fyllas med folk. Vintertid bor här bara ca 30.000 invånare men under sommarmånaderna kan det vara så många som 500.000 (inoficiella siffror) som övernattar här. Vår gata är i vanliga fall väldigt lugn men nu i helgen har antalet bilar fördubblats och jag har sett en massa nya barn. Ännu värre blir det i slutet av juli och hela augusti. Då är det kö på trottoarerna för att ta sej ner till Corniche. Tänk er Drottninggatan i Stockholm i rusningstid x 2 så har ni en rätt bra bild över hur det ser ut här då. Sommaren har oficiellt inletts....

3 kommentarer:

Thérèse sa...

Jag har åkt från Algeciras till Tanger och tyckte det var ganska jobbigt. Inte så att det var trångt på båten men att man passerade över någon sortst gräns där bara "vi" inte "dom" hade rätt att passera. När vi kom tillbaka kollades alla marockaner minitiöst i tullen , vi vinkades förbi och fick höra skämt om att det måste vara skönt att vara tillbaka i civilisationen , där på andra sidan bland alla marockaner står man ju inte ut och vi var ju goda europeer. Spanjorerna kan vara väldigt otäckt öppet rasistiska. samtidigt är ju sundet en gräns mellan tredje världen och det fina Europa. många drömmer ju om att ta sig över och vi stänger dom ute. Nu är jag egentligen för trött för att skriva något vettigt men fästning Europa är inte min grej. obhegligt.

Anonym sa...

åååh....om ca två månader är jag en av dom som passerar gränsen med bil. Det där med väntandet har jag dock varit med om. Ända sen jag var 3 år tills jag var 18 år åkte vi bil från Sverige till Marocko och sen tillbaks ett par veckor senare och det var alltid färjorna som tog tid. Så här i efterhand kan jag tycka det har sin charm att få stanna av lite. Det var förvisso jättevarmt men vi visste ju om köerna så vi köpte med oss massor med vatten och mat. Men när jag var ett barn hade jag inte mycket tålamod och föräldrarna gör ett jättejobb som orkar höra tjatet :)

Nejma sa...

Thérèse - Ja, den osynliga gränsen finns, helt klart. Jag märker mest av den när jag åker kommunalt över gränsen och barnen och jag går på ett ställe och min man/kompisar måste gå på ett annat ställe. Över ingemansland går man som i "burar", det är rätt obehagligt fast som spanjor/europé går vi i yttersta buren. Värst är det för dom marockanska männen, dom går längst in. Det gäller att man inte har klaustrofobi. Jag skulle nog få det...

Maria - Berätta gärna mer om ert bilande ner! Var kommer ni över någonstans? Vart ska ni i Marocko? Min man ska bila ner för första gången i år, så har du tips på resvägar/övernattningsställen/matställen osv så tar jag gärna emot dom. Att resa ner med barn är alltid en påfrestning för föräldranerver. Vår längsta resa ner tog 36 timmar, jag var helt slut när vi väl kom fram. Beundrar alla föräldrar som klarar av att sitta instängda i en bil med sina barn i flera dagar.

/Nejma