tisdag, februari 20, 2007

Barnuppfostran - kedjeinlägg

I januari startade Tolken en kedja av inlägg. Varje månad den 20:e skriver vi om ett bestämt ämne. Denna månads kedjeinlägg handlar om barnuppfostran. Det är ett brett område som i stort sätt alla människor har åsikter om, oavsett om man har barn eller inte. Faktum är att jag tror att dom som inte ha barn själva är dom som har mest åsikter. *s*

Jag har haft förmånen att bo i 3 länder och se hur barn uppfostras i Sverige, Spanien och Marocko. Varje system har sina för- och nackdelar och jag försöker plocka ut russinen ur kakan när det gäller uppfostran av mina egna barn.

I Sverige har barn väldigt många rättigheter och få skyldigheter. Jag tycker att det är bra att barn ses som individer och att samhället skyddar barnen så dom inte far illa. I teorin i alla fall, för i praktiken är det inte alltid skyddet fungerar, som vi alla vet. Jag tänker på Bobby och andra barn som mördats och förnedrats av sina familjer utan att samhället har gripit in. Samtidigt tycker jag att barn i Sverige har tillåtits ta för stor plats. Många föräldrar har övergivit sin roll som fostrare och överlåter det åt samhället. Arbetslöshet, stress, för mycket att göra på jobbet, rädsla för att bryta mot normerna, osv. gör att många föräldrar totalt abdikerat och låter barnen uppfostra sej själva. Det ger dåligt samvete hos många föräldrar och för att slippa den olustiga känslan köper man barnens kärlek med dyrbara prylar som kompensation för att man inte kan/vill ge dom tid. Barnen buntas ihop med andra barn på dagis, skolor och fritids och lever nästan helt frånskilda från vuxenvärlden, med undantag för personalen som får axla både pedagogrollen och i viss utsträckning även föräldrarollen. Jag tycker att Sverige hamnat i en ond cirkel, där barnen, trots alla rättigheter, allt mer skiljs från samhället. Barnfria avdelningar på flygplanen är definitivt inte ett steg i rätt riktning!

Situationen i Marocko är helt annan. Här har barnen inte många juridiska rättigheter och ses nästan som föräldrarnas ägodelar. Barnarbete är vanligt och långt ifrån alla barn avslutar sin skolgång. Aga är vanligt förekommande, både i hemmen och i skolan. Barn förväntas lyda sina föräldrar utan att ifrågasätta. På fester och släktträffar ska barnen klara av att sitta stilla, flera timmar i sträck, och synas men inte höras. Samhället är inte anpassat efter barnens behov utan barnen får helt enkelt hänga med så gott dom kan. Det finns inga lekplatser utan barnen leker på stranden eller på gatan i åldersblandade grupper. Leksaker är det lite si och så med, dom som finns att köpa är oftast importerade från Kina och av dålig kvalitet. Barn ses däremot inte som något negativt utan är en viktig del av samhället och följer med sina mammor dit dom går. Redan som bebisar lär sej barnen att somna när dom är trötta, oavsett var dom befinner sej just då. Fasta mat- och sovtider finns inte alls. Barnen här får mycket tid och uppmärksamhet, både av föräldrar, äldre syskon, andra släktingar och folk i kvarteret. Det är vanligt att se tonåringar på café eller på stranden med kompisar och yngre syskon eller kusiner. Överhuvudtaget är det vanligt att man umgås över generationsgränserna och barnen är allas angelägenhet. Jag tror faktiskt inte att barn här mår sämre än barn i Sverige utan det är snarare tvärtom, trots att Marocko ligger långt ifrån Sverige när det gäller det materiella och barns rättigheter.

Den spanska barnuppfostran verkar vara medelvägen mellan den svenska "kompisattityden" och den marockanska auktoritära stilen. Läs Annas beskrivning av spanska föräldrar.

Själv är jag nog rätt spansk i min uppfostran. Jag skriker mycket på mina barn men jag överöser dom också med pussar och kramar. Jag är en ganska sträng mamma, med fasta rutiner och bestämda regler. Jag gillar inte tjafs och gnäll och försöker få slut på sånt innan det ens börjat. Däremot tar jag mej gärna tid att sitta ner med mina barn när vi lugnat ner oss och prata igenom situationen och försöka komma fram till gemensamma lösningar. Men som mamma är det jag som har det yttersta ansvaret och det är jag som ska lära mina barn vad som är rätt och fel. Jag kan och vill inte lägga det ansvaret på samhället, för det är mina barn. Jag tror att barn blir trygga av att veta var gränserna går och kunna lita på att gränserna inte flyttas fram och tillbaka, för då slipper dom testa och kan ägna sin tid till andra saker istället. Jag har valt att vara hemmamamma för att kunna ge mina barn den tid dom behöver. När dom är i skolan handlar jag, städar och lagar nyttig mat varje dag. Kvällarna är deras tid, då hjälper jag dom med läxor, vi leker, pysslar, pratar och ser på film ihop. Barn är barn så kort tid och tids nog hinner jag återgå till att jobba för andra. Just nu är det mina barn som är mina arbetsgivare och det är det mest välbetalda jobb man kan ha!

Andra bloggar i kedjan: Tolken, Anna, Thérèse, Annelie, Johanna, Sofia och Robban, Krokofanten, Jove.

15 kommentarer:

popsan sa...

Bra inlägg...barnuppfostran i spanien liknar den grekiska....
föräldrar ska vara föräldrar....

Nejma sa...

Hejsan Popsan!

Ja, precis min åsikt. Barn behöver föräldrar, kompisar brukar dom ha gott om ändå.

Kram,
Nejma

L i Sydafrika sa...

Intressant och informativt. Du skriver ärligt och så ska det ju vara. Jag har en längre tid följt med situationen i Sverige om den frånvarande disciplinen men närvarande mobbningen och kaoset i den svenska skolan. Sverige har dock lyckats med att få en intelligent skolminister som försöker ändra på eländet. Är vuxna i Sverige rädda för barn? Kopplar de ihop uppfostran och disciplin med fascistiska metoder? Som man bäddar får man ligga. Resultatet är skolbarn- och ungdomar som till och med mobbar sina skolkamrater till döds. Var är rättsystemet?

Sofia sa...

Bra skrivet! Ungefar vad jag ocksa menar men battre formulerat : )

Thérèse sa...

Bra skrivet (som vanligt). Jag håller helt med om att barn i Sverige lever väldigt skilda från samhället och att många föräldrar är dåliga på att sätta gränser.

Jag är nog ganska stäng och håller inte heller på att diskutera med mina barn. Fast det beror på att min son är autistisk och för honom blir det bara rörigt och förvirrande om jag säger "kan du vara snäll och hänga upp jackan" Då är det lättare om jag säger "häng upp jackan" Så har jag väl blivit likadan mot min dotter.

Det är skönt att slippa en massa tjafs och vardagen fungerar bätre då. Fast jag pussar och kramar otroligt mycket på dom och talar om hur mycket jag tycker om dom hela tiden. Så sträng är inte lika med kall och hård.

Jove sa...

bra skrivet. åh, ett mellanting mellan sveriges och marockos uppfostran låter jättebra.. = spanien då.. hihi. Nej, men fel finns ju överallt, men även bra saker också.

Jag tycker dock inte att det är bra att skrika på barn, även om jag tycker att man ska ha ganka bestämda gränser.
Och jag tycker att barn ska kunna få gå på dagis. Tänk om man bara har ett barn (som jag - jag är ensambarn), då kan det vara tråkigt att bara gå runt hemma med mamma hela dagarna. Tycker dock att svenska barn kan vara lite väääl mycket på dagis, men men.

Emma sa...

Nu blev du precis min idol! NÄr jag får barn vill jag vara hemma MYCKET. Kanske inte hundra procent, men så mycket som möjligt. Jag tror tyvärr att du har rätt i att många barn i Sverige mår dåligt idag. Att föräldrarna inte orkar/kan/vill ta ansvaret utan lägger det på samhället istället. Problemet som jag ser det blir att samhället inte tar det ansvaret heller, helt följdriktigt eftersom föräldrarna ÄR samhället, om man ser till förlängningen. Resultat? Barnen får ansvaret för sin egen uppfostran och vuxenvärlden sviker på det mest slappa, blaserade, föraktansvärda sätt. Jag har inga barn. Men jag VET att jag kommer att sätta gränser. För några månader sedan fick jag den finaste komplimang jag någonsing fått. En vän, sade till mig att jag är så bra med hennes barn. För att jag visar dem att jag älskar dem, samtidigt som jag har benhårda gränser. Blir alldeles rörd när jag tänker på det. Jag hoppas verkligen att vuxna blir bättre på att ta sitt ansvar. Vi måste ju! Annars går det käpprätt åt h-te!

Tolken sa...

Jättespännande inlägg. Den stora isoleringen från vuxenvärlden tror jag är ett problem, att man inte har så många syskon och att allt blir så välordnat att det som inte är välordnat (för hur snälla/väluppfostrade barnen än är så är det ju sällan välordnade) inte heller blir accepterat i vuxnas värld. Själv tycker jag det är OK att vara sträng, men jag gillar inte förödmjukelse, av typen, barnet spiller och får skäll för att man spiller och dessutom en föreläsning om hur klumpigt det är. Jag tror inte man spiller mindre, möjligen undviker situationer där man riskerar att spilla. Jag tycker också Sverige spårat ur från vuxenansvar, men det finns många saker som är bra i Sverige också, att aga är förbjudet till exempel.

Nejma sa...

I i Sydafrika - Jag tror att många vuxna i Sverige faktiskt är rädda för barn eller åtminstone tycker att dom är konstiga varelser som mest är i vägen och stör. Och när barnen växer upp till vilsna tonåringar utan kontakt med vuxenvärlden blir det ännu värre. Helst skulle väl ungdomarna skickas in i nått Big Brother-hus och inte tillåtas komma ut förrän dom är vuxna och produktiva delar av samhällsmaskineriet. :-( Det är verkligen jättetråkigt att det blivit så. För det finns ju mycket som är bra för barn i Sverige, det är den mänskliga kontakten som fattas.

Sofia - Tack! Jag var inne hos dej och läste och jag tycker att du skrev väldigt bra. Hann tyvärr inte kommentera ditt inlägg när jag var förbi och läste, ska försöka göra det ikväll. Det är kul med kommentarer!

/Nejma

Nejma sa...

Thérèse - Tack! Sträng behöver inte alls betyda kall och hård, jag håller med dej. Att sätta gränser och vara bestämd är inte det samma som att vara en diktator. Att vägleda sitt barn är ju också det ett sätt att visa kärlek. Jag pussar och kramar väldigt mycket på mina barn och jag berättar hur mycket jag älskar dom flera ggr/dag, för det tycker jag är den viktigaste saken man kan ge sina barn - vetskapen om att oavsett vad som händer i deras liv finns mamma alltid där för dom och kärleken är inte beroende av uppförande eller framgång. Hur är det den går den där dikten om barn - "älska mej mest när jag förtjänar det minst"? Det tycker jag är kloka ord.

Jove - Man behöver ju inte gå till överdrift när man skriker på sina barn, men jag tycker inte heller att man ska behöva göra som i Sverige där man är så oerhört rädd för att grannarna ska få reda på att man skäller på barnen att man istället väljer att mumla hotelser eller kallar sina barn för fula ord. Jag är en högljudd person, jag pratar högt, jag gestikulerar hej vilt och jag uttrycker mina känslor med hela min kropp. När mina barn och jag grälar blir vi väldigt högljudda men jag skulle aldrig, aldrig kalla dom för fula grejer och jag tillåter inte att dom heller gör det. Gräla är en sak, att vara respektlös mot någon annan är nått helt annat.

Dagis ja... Jag tycker att dagis är bra, eller var bra i alla fall. Jag har erfarenhet av dagis både som mamma till dagisbarn och som timvik, så jag har sett en hel del. Det finns dagis som fungerar jättebra och andra som är en ren hälsofara. Jag tycker inte att barn under 2 år har på svenska dagis att göra, det är ingen bra miljö för dom. Långa dagisdagar är ett problem för många barn. Jag känner flera barn som tillbringar mer än 10 timmar/dag på dagis, som kommer dit sovande och stoppas i säng nästan så fort dom kommer hem. När umgås dom med sina familjer? I Sverige idag finns inte alternativet hemmamamma och dagmammorna är också på väg att försvinna. Skulle samhället acceptera hemmamammorna så skulle det finnas öppna förskolor där mammor och barn kan umgås med andra mammor och barn, och det skulle finnas lekis där barnen kunde gå några timmar/dag för att få social träning och leka med andra barn och mammorna skulle ha tid att göra allt sånt tråkigt som man inte alltid hinner med när man har barnen kring benen.

/Nejma

Nejma sa...

Emma - Jag håller med dej! Vuxna idag sviker barnen på ett fullständigt avskyvärt sätt! Man kan inte överlåta ansvaret för uppfostran på barn. Skillnaden mellan ett sånt barn och ett gatubarn är bara platsen dom sover på. Och det är inte bara föräldrarna som sviker, det är även förskola/skola och andra vuxna som finns i barnens närhet. Jag har arbetat med barn som tydligt signalerat att dom inte mår bra men när man tar upp det med föreståndarna/rektorerna så får man hela tiden samma svar - Det finns inte resurser till psykologutredning, stödsamtal för föräldrarna, skolassistenter... Men nog måste det väl vara billigare för samhället att hjälpa et barn som mår dåligt när h@n är 3, 5 eller 7 år än att vänta tills h@n är 17, alkoholist eller knarkare, analfabet, kriminell och i princip lever på gatan? Tyvärr är det många som slutat använda sitt sunda förnuft och få som är beredda på att ställa upp för barnen som behöver stöd.

Tolken - Förödmjukelse är aldrig bra, för någon, varken vuxen eller barn. Men man måste kunna klara av att få en tillrättaviselse. Alla människor kan göra fel, det är ju mänskligt. Och man måste få fela för att kunna växa som människa. Men om man inte är medveten om att man gjort nått fel kan man ju heller inte försöka förbättra sej, eller hur?

Visst är det bra att aga är förbjudet i Sverige, för att slå sina barn är ingen bra uppfostringsmetod. Det skapar bara rädda och ängsliga barn, eller trotsiga rebeller. Men jag tror det gått till överdrigt i sverige, för rädslan för att bli anmäld för barnmisshandel är så stark att folk istället straffar sina barn genom att knäcka dom psykiskt och det tycker jag är precis lika illa om inte värre. En dask på rumpan en gång svider just då medan att ständigt bli kallad för idiot och missfoster är nått man bär med sej hela livet. Nu menar jag inte att en dask på rumpan eller nått annat fysiskt är nått bra, missförstå mej inte. Men jag tycker att psykologiskt förtryck är mycket, mycket värre och det syns inte utanpå.

/Nejma

Nyx sa...

Vilken bra post Nejma. Jag håller med dig helt och hållet - gränser, och tydlighet, är oerhört viktigt. Och framför allt måste man inse att man inte kan börja sätta gränser när barnen har kommit upp i tidiga tonåren, man måste göra det från början, då får man trygga och kärleksfulla barn (och tonåringar). Och kärlek i massor!!!

yasmine sa...

Jättebra skrivet. Håller med dig helt och hållet både om svenska bilden och marockanska bidlen. Även om jag har varit endast en månad i Marocko så är det precis så som du beskriver.

Jag är också ganska sträng och har fasta regler men samtidigt så ger jag min son mycket kärlek och vi leker tillsammans.

Jag skulle gärna vilja vara hemmamamma och finnas för mina barn och familj men just nu går det inte. Hoppas i framtiden att jag kommer ha en sådan möjlighet.

Pumans dotter sa...

Mycket intressant inlägg, Nejma! Håller verkligen med dig om det det där med att vara kompis vs. sätta gränser! Har sent omsider skrivit ett inlägg jag med.

Maria, Barcelona sa...

Jag tror det viktigaste är att inte skuldbelägga andra kvinnor för deras val.

Vill man vara hemma och ta hand om sina barn på heltid. Jättebra om man trivs med det.

Vill man utvecklas yrkesmässigt och försörja sig själv. Jättebra om man trivs med det.

Själv behöver jag prestera i jobbet för att få energi att ta hand om min familj. Min spanska föräldraledighet varar endast 4 månader, så lille Ted jollrar bredvid mig när jag har börjat göra konsultuppdrag (framför datorn och telefonen i hemmet) igen.