Tolkning

På sista tiden har Tolken skrivit flera inlägg om hennes jobb som konferenstolk. Jätteintressant tycker jag och som f.d. kontakttolk är det mycket jag känner igen. Skillnaden mellan en kontakttolk och en konferenstolk är att konferenstolken oftast tolkar på större möten och konferenser, i en riktning och simultant medan en kontakttolk oftast tolkar för färre personer, på en mer personlig nivå, i båda riktningarna och konsekutivt. Låter det som rena grekiskan för er?

När man tolkar i en riktning betyder det att man lyssnar på det som sägs på ett språk, t.ex. tyska, och översätter det till sitt modersmål, t.ex. svenska. Om båda språken ska användas under mötet finns det också en tolk som lyssnar på det som sägs på svenska och översätter till tyska. På större konferenser sitter tolkarna ofta i bås och lyssnar på samtalen i hörlurar och tolkar in i en mikrofon. Deltagarna i konferensen har också hörlurar eller hörslingor för att kunna lyssna på tolkarnas översättningar. Det är vetenskapligt uträknat att en tolkhjärna är effektiv i 15 minuter när man simultantolkar och om samtalen pågår längre än så kan det finnas flera tolkar i samma språk som turas om att tolka. Att simultantolka betyder att man översätter till sitt språk samtidigt som man lyssnar på ett annat språk.

Att tolka i båda riktningarna betyder att man lyssnar på och talar två språk under tolkningen. Det är det vanliga för en kontakttolk. Det ställer lite andra krav på tolken eftersom en kontakttolk måste ha ett bra aktivt ordförråd på båda språken. Kontakttolken tolkar oftast konsekutivt, vilket betyder att man lyssnar på ett samtal och antecknar och så fort talaren tystnat översätter man så ordagrant man kan samma samtal till det andra språket. I bästa fall handlar det om max någon minut, i värsta fall är det tal på 10 - 15 minuter som ska återges ordagrant. Det kräver ett oerhört bra minne eller en bra anteckningsteknik.

Att tala genom tolk ställer lite speciella krav på talaren också. Den som talar genom en simultantolk märker knappt av tolkningen eftersom tolken talar nästan samtidigt som talaren (i bästa fall med bara någon sekunds fördröjning) och många gånger sitter tolken i en annan del av rummet eller t.o.m. i ett helt annat rum. Ibland på mindre möten där endast en person är i behov av tolkning kan man välja att tolken "visktolkar", dvs simultantolkar i den personens öra. Filmer, teaterföreställningar och föräldramöten visktolkas ofta av kontakttolkar.

En kontakttolk kallas ofta i folkmun för "invandrartolk" och det är den sortens tolk som svenska myndigheter oftast kommer i kontakt med. Att jobba som kontakttolk är oerhört krävande, omväxlande och spännande. Man förväntas klara av alla möjliga sorters uppdrag, många gånger utan att få tillräcklig information om uppdragets karaktär. Många tror ju att det räcker med att kunna tala språken hyfsat för att jobba som tolk, men det krävs mycket mer än så. Förutom att tala båda språken felfritt måste man också kunna varje yrkes jargong och specialtermer och känna till båda språkgruppernas kultur. En neurolog och en advokat t.ex. har helt skilda yrkesord. Under en tolkning finns det oftast inte någon tid för tolken att slå i ordlistor utan orden ska komma automatiskt. Dessutom finns det inget nuvarande lexikon som innehåller alla ord som man kan stöta på under en tolkning, utan varje tolk gör sina egna ordlistor. Tolken måste därför komma förberedd och ha pluggat in alla termer som kan tänkas dyka upp under tolkningen. Ska man t.ex. tolka för en läkare måste man kunna namnen på alla de viktigaste delarna i kroppen (även skelettben, muskler, nerver, vävnader, inre organ, blodets sammansättning, osv), de vanligaste sjukdomarna och deras behandlingar, etc - på båda språken! Är uppdraget däremot hos en advokat måste man ha läst in sej på rättssystemen som finns i respektive länder, allmän juridik, namnen på de olika rättsinstanserna, kunna grundlagarna i stora drag och behärska båda språkens juridiska terminologi. Och så där fortsätter det, för varje uppdrag. Som kontakttolk kan man bli skickad till vårdcentraler, MVC, BVC, inskolningar på dagis, utvecklingssamtal på skolor, psykmottagningar, socialkontor, arbetsförmedlingen, flyktingförläggningar, RFSU, advokatkontor, familjerätten, häktet, polisstationer, akutmottagningar, operationer, sjukgymnaster, försäkringskassan... I princip till varje plats där ett möte mellan människor som talar olika språk kan tänkas ske.

Jag studerade till översättare i Granada, Spanien. Mina språk var spanska, engelska och ryska. Jag hade inte en tanke på att jag skulle bli tolk, för jag har alltid föredragit att kunna vända och vrida på ord tills jag hittar den perfekta termen. Som tolk har man inte den möjligheten, där ska allt gå blixtsnabbt och det gäller att hjärnan plockar fram rätt ord i rätt ögonblick. Det är en oerhört snabb process och man måste vara koncentrerad till 100%. Vetenskapliga studier visar att en kontakttolk klarar att hålla koncentrationen uppe i ca 45 minuter, sedan börjar koncentrationen dala och efter varje tolkad timme måste tolken få en kortare paus för att kunna utföra ett bra arbete.

När min man och jag flyttade till Stockholm 1993 sökte jag först lite olika jobb men hittade inget jag ville satsa på. Av en slump började jag tolka för den kommunala tolkförmedlingen och jag fastnade snabbt. Jag gick på kurser och jag läste böcker och jag skrev ordlistor... Jag lade säkert ner närmare 10 timmar/dag på att förbereda mina uppdrag. Jag stod till tolkförmedlingarnas förfogande dygnet runt, alla dagar i veckan och även på alla röda dagar. I nästan 4 år jobbade jag heltid som kontakttolk över hela Stockholm, från UpplandsBro till Södertälje. Det var krävande men oerhört roligt! Att jobba som kontakttolk innebär att man kommer människor väldigt nära. Man tolkar alltid i "första person", dvs man översätter EXAKT det som personen har sagt. Säger patienten "Me duele mucho la cabeza" säger tolken "Jag har mycket ont i huvudet". Det här är nått som kan göra folk förvirrade, eftersom dom inte är vana vid att tala genom tolk eller tycker att tolken ska vara en del av samtalet (vilket är helt emot tolkarnas etiska regler). En bra tolk ska vara som ett föremål i rummet - finnas där, utföra sitt uppdrag men i övrigt inte synas. Jag har ibland känt att jag nästan gått in i trans när jag har haft intensiva tolkningar. Genom att prata i första person och pejla in personernas känslor kryper man nästan in under deras skinn, man blir för en stund José García och Pelle Johansson och man känner det dom känner. Jag har varit med om tolkningar där jag har börjat gråta för att personen jag tolkat för gråtit, jag har skrikit och svurit och hoppat upp & ner i stolen för att personen jag tolkat för gjort det... Det är en märklig känsla att gå in i någon annan persons känslor på det sättet, det känns lite schitzofrent. När tolkningen är slut och man återvänder till sin egen kropp och sitt eget liv känner man sej tom och yr i huvudet. Men inom 10 minuter efter en avslutad tolkning har man förträngt allt som hände i rummet och man har siktet inställt på nästa uppdrag. Att lära sej förtränga sina uppdrag är nästan lika viktigt som att förbereda dom. Klarar man inte det blir man snabbt utbränd och förvirrad.

Jag är helt och hållet tvåspråkig. Jag tänker på båda språken och växlar blixtsnabbt mellan dom. Men vissa områden kan jag bättre på svenska och andra på spanska, beroende på vilket språk jag använt då jag läst, hört eller gjort en viss grej. Många gånger glömmer jag bort vilket språk jag läst en bok på eller sett en film, för jag märker ingen skillnad mellan språken. Vissa dagar är det ena språket starkare än det andra men det kan variera snabbt. När jag bodde i Sverige var min spanska alltid starkast på måndagmorgnarna, för på helgerna pratade jag nästan uteslutande spanska med min familj, vi såg på spansk TV och lyssnade på spansk musik. Då kunde även den enklaste svenskan vara som bortblåst. Frammåt torsdagen hade svenskan fått övertaget, eftersom det är det språket jag använde på jobbet, med vänner och i samhället. Bäst balans hade jag nog på onsdagar när vågskålarna vägde jämt.

Ibland saknar jag faktiskt tolkeriet. Jag slutade tolka 1997 när jag var gravid med min äldste son. Vid den tiden arbetade jag nästan uteslutande med sjukvårdstolkningar, framför allt på psykmottagningar och familjestödjande verksamhet. Att jobba med psykiskt instabila människor och ha en stor mage är ingen bra kombination så jag blev sjukskriven rätt tidigt i graviditeten. Det var meningen att jag skulle återvända till tolkningen efter mammaledigheten men min son var allvarligt sjuk när han föddes och krävde dygnet runt-vård. Jag är glad att jag jobbat som sjukvårdstolk innan sonen föddes för sjukhusmiljön kändes hemtam och jag var van vid traumatiska upplevelser, även fast det var andra människors upplevelser som jag tolkat. Jag var hemma och skötte om sonen i 4 år och hann under tiden få ännu ett barn som även han hade vissa speciella behov. Tanken på att återvända till tolkningen rann ut i sanden... Men ibland kan jag känna en längtan efter att få tolka, känna hur hjärnan jobbar för högtryck och anstränga mej för att åstadkomma en perfekt tolkning. Det ger en otrolig kick.