Döden i Marocko

Barnen var lediga från skolan idag. I går kväll avled en lärare i 4:an och det bestämdes att skolan skulle hållas stängd idag. Tydligen var det så att han hade säckat ihop mitt under en lektion igår. Hjärtinfarkt. Han avled senare på kvällen. Personalen på expeditionen satt i går kväll och ringde runt till alla föräldrar för att berätta att skolan var stängd och varför.

Mina barn delar skjuss med en flicka som går i den klassen. Jag undrar hur hon mår idag, efter att först ha sett sin lärare falla ihop och sedan få beskedet att han avlidit. Jag tror inte att det finns något kristeam på skolan och jag misstänker att barnen inte kommer att få någon professionell hjälp, utan nu är det upp till alla vi vuxna att stötta barnen i den klassen så dom kommer igenom detta på bästa sätt. Jag har pratat med mina barn och sagt att dom måste vara extra snälla mot den flickan nu, för hon är kanske väldigt ledsen. Det är bara 1½ vecka kvar av terminen, den jobbigaste tiden pga slutproven, så det är i sej en tuff period, men att behöva förlora sin lärare som dom haft i 2 år och på ett sånt sätt måste göra det hela ännu värre. Ett trauma. Fast ändå, kanske inte...

Islam har en annan syn på döden än vad vi har i väst. Här är döden mer accepterad och ses som en naturlig del av livet. Man föds och man dör, så är det för alla. Det är inget folk går och grubblar över, för det ÄR ju bara så. Vi kommer alla att gå igenom det samma, förr eller senare. Dessutom anses det oislamiskt att visa sin sorg för mycket. Jag tycker att man har ett rätt bra sätt att hantera döden. För det första sker själva jordfästningen så snart som möjligt. I dom flesta muslimska länderna är det väldigt varmt och det saknas kylrum att förvara de avlidna i så det är nödvändigt att begrava kropparna så fort som möjligt. Vid själva begravningen närvarar bara män. Den avlidnes kista bärs från hemmet till begravningsplatsen och dom som följer med den avlidne läser Koranverser. Eller skriker Koranverser skulle jag snarare säga, för det brukar höras på långt håll när ett begravningsfölje kommer. Alla förbipasserande måste stanna upp tills dess att hela begravningsföljet har gått förbi. Det tycker jag är fint, som ett sätt att skänka den avlidne en sista tanke. Jordfästningen sker på en muslimsk begravningsplats (givetvis!) och en imam leder bönen. Den avlidne läggs på sidan, med ansiktet vänt mot Mecka. Det brukar inte finnas några gångar mellan gravarna utan man bygger en liten mur av kakelplattor kring graven, för att man på så sätt ska kunna se var de begravda ligger. Ibland, men inte alltid, finns en liten namnskylt som berättar vem den avlidne är. Något som chockerade mej första gången jag besökte en muslimsk begravningsplats var just detta med att man var tvungen att kliva över andra avlidnas gravar för att komma fram till den graven man ville besöka. För mej kändes det fruktansvärt att behöva göra så, men jag hade ju inget val. Kulturkrock helt enkelt.

Efter jordfästningen samlas man hemma hos den avlidnes familj. Kvinnorna samlas i ett rum och männen i ett annat. Männen brukar läsa högt ur Koranen eller så har dom en bandspelare med Koranverser på i bakgrunden. Egentligen gör man ingenting när man går till någon för att beklaga sorgen. Men man finns där, man håller sällskap, man lyssnar om de anhöriga behöver prata eller gråta. I en hel månad kommer folk hem till den avlidnes familj för att hålla sällskap. Många tar med mat till familjen, så att mamman/frun ska slippa behöva tänka på praktiska saker och bara få vara och bearbeta sorgen. I hallen står alltid en korg med bröd och torkade fikon, för den muslimska gästfriheten säger att man måste bjuda på något när någon kommer på besök. Men under sorgetiden ska mamman/frun inte behöva syssla med praktiska saker och därför bjuder man på bröd och fikon som den besökande tar med sej när han/hon går.

Den oficiella sorgetiden är 3 månader och under den tiden ska familjen klä sej i traditionella kläder utan utsmyckning och kvinnorna har slöja, även dom som i vanliga fall inte bär det. Under den tiden får man inte hålla bröllop i familjen och ingen får heller gå på någon annans bröllop. Man ska vistas ute så lite som möjligt. När sorgetiden är slut är det helt okey att gifta om sej, om man önskar det.

Jag antar att dom kommer att prata en hel del om döden i barnens skola i morgon. Killarna har tagit det hela bra, inga mardrömmar eller speciellt många frågor. Jag tror att dom accepterat att döden helt enkelt är en del av livet. Vi har försökt förmedla en bild av döden som nått naturligt, nått man inte behöver vara rädd för. Min man och jag har ju inte samma religion (han är muslim, jag är kristen) så vi har inte riktigt samma syn på döden och livet efter, men det har vi alltid varit noga med att förklara för barnen: "Jag tror så här men mamma/pappa tror så här..." och det tycker dom inte är nått konstigt. Deras biologiska farmor dog många år innan dom föddes, min mormor (som var min stora ledstjärna när jag var liten) dog också innan dom föddes men både min mormor och deras farmor dyker ofta upp i våra samtal. Bara för att dom inte längre finns med oss, rent fysiskt, så betyder det ju inte att dom försvunnit. Och jag tror att den vetskapen har gett killarna en syn på döden som en del av livet.

Läraren var spanjor så jag antar att hans kropp redan har förts till Spanien och att begravningen kommer att ske i hans hemstad. Kanske följer skolan den muslimska seden och ställer ut stolar så att föräldrarna kan sitta ner en stund och visa sin respekt för den avlidne. Vi får se... På torsdag ska jag upp till Tetuán för att hämta killarna, eftersom vi ska till Yachting Club efteråt. Men jag åker nog upp redan på morgonen så jag hinner förbi kyrkan så jag kan tända ett ljus för läraren. Han verkade vara en bra lärare! Jag såg honom så sent som i fredags, då såg han hur frisk ut som helst... Livet kan vara oberäknerligt ibland....