Svårt att somna...

Min man är på väg hit! Jippie, hurra!!!! I går morse startade han och en kompis resan från Stockholm. Dom ska bila ner för första gången. Igår skickade han SMS från Tyskland, nu ikväll fick vi en godnatthälsning från Belgien... Det är inte så lång väg kvar nu, "bara" Frankrike och Spanien. Så om 2 - 3 dagar är vi en fulltalig familj igen. *längtar*

Det har gått 4 månader sedan min man åkte härifrån sist. Det känns lite pirrigt att träffas igen, efter så många månader. Fast samtidigt härligt att bli nykär igen. Fördelen med distansförhållanden är att man aldrig hinner tröttna på varandra och så ger det en lite speciell kick att gå och sakna varandra mellan träffarna. Men jag hoppas att vi inte behöver ha det så här så länge till, för det är samtidigt väldigt slitsamt att inte kunna dela vardagen med den man älskar.

Thérèse frågade en gång hur det funkar att ha ett distansförhållande och jag lovade skriva om det. Så här kommer nu mina svar...

Hur går det för barnen att inte träffa sin pappa? Vilken realation får dom till honom?
Barnen är jättespända nu och räknar nästan timmarna tills pappa kommer. Pappa är givetvis deras största idol, t.o.m. större än Ronaldinho. Och det vill inte säga lite det inte... *s* När min man är här är han verkligen en superpappa, hittar alltid på en massa saker med barnen, pratar jättemycket med dom och försöker ta igen all förlorad tid. Jag tycker att dom har en bra relation trots allt. Vi har pratat jättemycket om varför pappa inte bor med oss just nu och att det är helt okey att sakna pappa. Och dom saknar honom jättemycket. Han finns nästan alltid med i våra samtal så han är en del av vår vardag fast han inte finns här rent fysiskt. Dessutom är dom inte dom enda barnen på deras skola som har pappa utomlands, så ingen här tycker att det är speciellt konstigt. Marocko är ju ett fattigt land så väldigt många män jobbar utomlands och har fru & barn kvar i Marocko. Jag tror att det hjälper mina barn att se att andra barn har det likadant.

Jag tror att alla barn, och speciellt små killar, har ett behov av manliga förebilder så jag har sett till så det finns andra killar/män i deras närhet som dom kan relatera till. Dom kan ju aldrig ta pappas plats men jag tror det enda kan hjälpa dom att ha män i sin närhet som dom kan se upp till, pappa eller någon annan. Så dom får lite balans i livet och inte blir alltför "mammainspirerade".

Hur håller ni förhållandet "i gång" ?
Vi gör väl inget speciellt... Vi försöker se till så vi får lite egen vuxentid när min man är här. *s* Det är väl också allt.... Man lär sej att stänga av vissa delar av sej själv och se frammåt mot nästa tillfälle vi får ha vardagsliv ihop. Visst finns risken för att vi växer ifrån varandra men den risken finns ju också i förhållanden där man lever tillsammans. Innan vi flyttade hit pratade vi väldigt mycket om hur vi skulle få det att funka, vi har ju ett gemensamt mål för vad vi vill med våra liv och vår särbotid är ju bara ett steg på vägen mot målet. Så förhoppningsvis, om några år, kan vi se tillbaka på den här tiden och se den som en parentes i vårt förhållande. Efter 18 år tillsammans har vi ett rätt starkt förhållande. Och det verkar klara att vara interkontinentala särbos...

Nu är kl 3 på morgonen här och det är dags att kliva upp och be. I vanliga fall hör jag nästan aldrig böneutroparna på nätterna, men nu när jag är vaken hör jag ju dom. Själv ska jag borsta tänderna och krypa i säng.... Om några få dagar är vi en riktig familj igen.