En dag på stranden

Killarna var ju så snälla i helgen och lät mej scrappa i "lugn och ro" (ja, mer eller mindre i alla fall), så jag hade lovat dom en heldag på stranden idag. Egentligen hade deras farbror & faster lovat B att han skulle få följa med dom idag igen, men det slutade med att vi gick dit alla 6.

Fast först var vi iväg och tog ID-kortsfoto till mej. Jag tog med mej killarna som tolkar, ifall att... Jag var nämligen på samma ställe i fjol och det gick inte bra. Fotografen kommer från djupaste södern och pratar en helt annan marockanska än här uppe. I fjol kunde jag dessutom inte så mycket arabiska, så det slutade med att killen blev jätteirriterad på att jag inte förstod och började skrika åt mej (som om jag skulle förstå honom bättre då... Hallå! Jag är utlänning, inte döv...) och jag blev sk*tförbannad och började tjafsa tillbaka så dom bilderna ser inte speciellt kul ut. *s* Men idag gick det bra och jag lyckades förstå vad han sa.

När vi kom hem igen gjorde jag iordning våra mackor (med tonfisk i tomatsås + mjukost *mums*) och plockade ihop våra saker. Vi kom iväg vid 12-tiden. Lite i senaste laget egentligen, men jag var ju tvungen att fixa fotona först. Jag behöver 7 foton till uppehållstillståndet. I morgon ska jag gå och lämna in papprena för det. Förhoppningsvis behöver jag inte vänta så många veckor på mitt ID-kort i år. I fjol tog det 4 månader... Under tiden får man ett kvitto med foto som man måste ha med sej överallt och kunna visa upp för polisen om dom ber om det. Men hitills har jag aldrig blivit stoppad och bara behövt visa ID-kortet vid gränsen.

Vi gick till vår favoritstrand. Det tar lite drygt 1 timme att gå dit när man har barn med. Vi kom fram till stranden lite efter 1. Fort, fort, fort packade vi upp parasollet och la ut handdukarna och så slängde vi oss i vattnet. Fördelen med den stranden är att det är väldigt långgrunt åtminstone de första 10 meterna, så barnen kan vara i vattnet själva. Mina killar har dessutom alltid sina armpuffar på, för säkerhets skull. Dom har mycket lekyta innan dom kommer ut på djupt vatten. Vattnet var alldeles varmt och rent. För trots att vi är mitt i turistinvasionstiden är det nästan bara Martil-bor som går till den stranden. Den ligger ju lite avigt till. Turisterna som bor längst med Corniche badar nog hellre där, istället för att fortsätta bort mot Cabo Negro. Så "vår" strand är verkligen helt perfekt! Gott om plats, inga sopor (det finns gott om soptunnor där), rent vatten, långgrunt, och barnsäkert. Killarna var knappt utanför vattnet!

Efter någon timmes badande åt vi våra medhavda mackor och sedan vilade vi en stund. Min svägerska frågade om jag ville följa med på promenad till Cabo Negro och det ville jag ju så klart! Jag ville se hur långt det var. Killarna och deras 10-åriga kusin följde också med, min svåger stannade kvar som vakt vid parasollen. Dom önsom gick i vattenbrynet och ömsom hoppade i vattnet och tog sej ett dopp. Det var verkligen en mysig promenad. Det går att gå hela vägen längst med stranden, det är en perfekt motionsslinga! *s* Det tog oss lite drygt 1 timme att komma till Cabo Negro, fast hade barnen inte stannat för att bada hela tiden hade vi nog kommit dit på en halvtimme eller mindre. Mitt emellan städerna var det nästan tomt på folk, men inte helt för lite här och var stod parasoll. Men när vi närmade oss Cabo negro blev det helt plötsligt knökfullt och vattnet var fullt med folk som badade i det smutsiga vattnet. Eller smutsigt och smutsigt, det var nog mest sand som folk rörde upp när dom lekte i vattenbrynet. Men det såg inte alls lika inbjudande som på "vår" strand.

Stranden i Cabo Negro slutar med en vågbrytare. Det är ett populärt ställe att fiska på, så det var gott om folk med metspön där uppe idag. Efter vågbrytaren övergår stranden i klippor och där är det inte många som vill bada. Men tack vare vågbrytaren så är vågorna mycket mindre i Cabo Negro, så det är ett bra ställe för att ligga och plaska i vattnet. Vi tog alla ett dopp när vi kom fram dit, men min svägerska blev stucken av en brännmanet så vi for snabbt upp ur vattnet och påbörjade promenaden tillbaks till Martil. Vi hoppade i igen efter en stund, för det var så varmt att promenera i solgasset. Klockan var närmare 6 när vi kom tillbaka till våra parasoll. Barnen tog sej ett snabbt dopp medan vi vuxna plockade ihop grejerna. Trots att vi försökte skynda oss hem och inte stanna så mycket på vägen var klockan över 7 innan vi var hemma igen. Hem, ljuva hem!

Killarna var trötta men glada. Själv ser jag ut som en polkagris, alldeles röd-vit-randig. Trots insmörjning med skyddsfaktor 15 och mesta tiden antingen i skuggan eller i vattnet. Jag förstår det bara inte! Vid det här laget tycker jag ju att min hud borde sluta bli knallröd jämt, för det var ju inte direkt första gången jag var på stranden i år. Men trots det har jag lyckats få baksidan av låren alldeles knallröda och ena axeln ser ut som en jordgubbe... Jag hoppas att det lägger sej till i morgon, för i morgon ska vi till poolen. Och iom att inträdet är rätt dyrt blir det till att tillbringa hela dagen där, så då vill jag inte veta av att vi är brända redan innan vi går dit. Men hitills har rodnaden alltid lagt sej till dagen därpå. Jag är tydligen sån - först blir jag som en tomat hur många gånger som helst, oavsett skyddsfaktor och tid i skuggan och så en vacker dag vaknar jag och är knallbrun. Och sedan sitter solbrännan i i flera månader. I morgon ska jag i vilket fall som helst investera i en kräm med ännu högre faktor, få se om det hjälper.