Eramos muchos y parió la abuela

Ibland blir det bara för mycket... Idag är en sån dag, när man önskar man kunde nypa sej i armen och vakna upp från en otrevlig dröm. Dagen idag har varit en dag med höga berg & djupa dalar. Minst sagt...

I morse steg jag upp redan 7.30, för jag hade stämt träff med en internetkompis kl. 11.30 inne i Tetuán. Vi har haft kontakt i flera år och träffades för första gången i fjol. Barnen var jättesega, för kvällen innan hade vi stött på deras kusin av en slump och hon tog med dom på promenad. Barnen kom hem 22.30! Då var dom superhungriga och smutsiga... Så jag värmde middag och stoppade dom i säng. Klockan var en bra bit över midnatt innan dom somnade. Så ni kan ju föreställa er hur pigga dom var i morse när jag väckte dom, för första gången på flera månader... Ingen vidare action här hemma med andra ord. Jag brukar vara noga med att alltid diska undan frukostdisken innan vi sticker hemifrån, det luktar skunk annars. I morse hann jag inte, för jag ville inte komma för sent till min träff.

Vi stressar iväg. Hej och hå! Inga taxibilar.... Vi tar bussen upp. Kommer fram rätt prick kl 11. Rusar till bibblan för att låna om några böcker. Hm.. Dom är 1 vecka försenade. Tidigare betalade man 0,50 DH per bok och dag. Helt okey... Nu har dom nytt system. Man får kortet spärrat i 2 dagar för varje bok och dag. Så nu är mitt kort spärrat fram till den 12:e september. Kul.... NOT! Ja ja, jag måste ändå förnya mitt kort i september så jag får väl passa på att göra det den 12:e då.

Jag har inte köpt B:s arabiskabok ännu så jag kliver in på en bokhandel - och upptäcker att jag glömt boklistan hemma! Det blev ingen bok... Går till konsulatet för att hämta ut ett papper. Kl är nu 11.30 och vi rusar till kyrkan där vi bestämt träff. Ingen M... Jag ringer. Hon sitter på bussen och är på väg. Vi går en sväng och kommer tillbaka. M + dotter + släkting dyker upp och vi går en promenad innan vi går till vår favoritzouk. GIVETVIS går vi vilse inne i zouken... Pinsamt! Jo då, vi hittade ut men det tog en stund. Barnen och jag är vana, M såg lite vimmelkantig ut. *s* Vi går till busshållplatsen och försöker ta oss hem till hennes släktingar. Tur att M:s dotter pratar flytande marockanska och svenska, så efter en låååång stund fattar vi vilket bolag vi ska åka med. Så vi ställer oss att vänta på bussen - och väntar - och väntar.... Till slut kommer vi iväg...

Vi tillbringade hela eftermiddagen med M och hennes familj + familjen hon bor hos när hon är här i Tetuán. Helt underbara människor! Det var helt klart en av dom trevligaste eftermiddagarna jag har haft den här sommaren. Jag har pratat svenska, spanska och marockanska om vartannat. Vilken röra! Men hjälp så mycket jag har skrattat! Mina barn hittade en kompis i M:s 6-årige son. Så dom har busat och lekt och stojat! Dom har verkligen varit i sitt esse alla tre. När det började skymma kom jag på att vi nog borde dra oss hemmåt. Inte för att vi hade någon lust, men vi kunde ju inte gärna flytta hem till den här familjen heller. *s* Jag hade ju ingen aning om var vi var någonstans, annat än att vi var någonstan i Tetuán, så det vore ju bättre att ta sej hem innan det blev bäckmörkt. *s* Vi fick skjuss till Babla Okla (en av ingångarna till medinan), för där kan man ta både buss och taxi hem till oss. På vägen dit ringer min svägerska och är jätteupprörd:

Var är du? Skynda dej hem! Det är en kran som står och rinner i din lägenhet och det rinner ner jättemycket vatten hos grannen!!!!!

Oh hjälp! Jag blir alldeles svimfärdig och ser framför mej hur det flyter omkring grejer i trapphuset, hur vår TV har pajjat, hur alla mina foton är förstörda....

Givetvis finns det inga taxibilar vid Babla Okla heller... Så vi ställer oss vid busshållplatsen. Efter en stund kommer bussen och vi rusar upp på den. Usch, jag glömde nästan bort att krama om min kompis, så stressad var jag. Snacka om oväntat slut på en jättemysig träff! Bussen är full medfolk så vi måste stå hela vägen. G är så trött att han nästan somnar stående. Och jag står och hoppar av nervositet och tycker att bussen kryper fram. Fast egentligen gick det rätt fort, det tog bara en halvtimme ner. Vi kommer av bussen och rusar hemmåt. När vi kommer runt hörnan så vi kan se vårt hus på håll utbrister G lättad "Mamma, huset står kvar!" Stackarn, undrar vad han inbillat sej? Har jag verkligen stressat upp honom så med min oro? Vi får nog ha ett litet snack om detta sedan när allt lagt sej.

Det visar sej att alla våra kranar var stängda. Inte en droppe vatten finns i vår lägenhet. Men grannens lägenhet ser ut som en smärre swimmingpool. Hela taket i köket är alldeles bubbligt, det rinner vatten längst väggarna, det rinner vatten i trappen... Det är ett rör som sprungit läck. När jag stängde av vattnet i vår lägenhet slutade vattnet rinna. Förhoppningsvis är det en ytlig vattenledning, så det räcker med att dom river upp en del av köksväggen och lägger nytt rör. I värsta fall måste dom riva upp mitt köksgolv och lägga in nya rör överallt. Jag är iof redigt less på mitt kök och vill totalrenovera det. Meningen var ju att vattenledningarna skulle bytas ut i samband med renoveringen. Nu blir det kanske nya rör tidigare än planerat. Men knappast någon totalrenoverig av köket, för det är ju inget man beslutar om på en fikarast. Renoveringar här är så pass komplicerade grejer, det är inget man ger sej in på utan att tänka igenom det hela noooga innan man ens pratar med en hantverkare. Så måste dom slå sönder golver och riva upp det får vi nog köra med cementgolv tills vi är redo för total köks make over, för inte köper jag nytt golv och gör om det igen sedan när resten av köket ska fixas... Så himla kul är det inte att ha gubbar springandes här i tid & otid...

Nu är vi vattenlösa tills någon rörpelle kan komma. Och min odiskade disk får stå kvar där den står... Inte speciellt mysigt... Men ska det tjorva till sej så ska det... *suckar*

Förresten, uttrycket i rubriken betyder direktöversatt "Vi var redan många och så fick mormor barn", och är Spaniens motsvarighet till "en olycka kommer sällan ensam". Ja ja, en händelserik dag har det varit i alla fall. Jag kan inte ens med bästa vilja i världen påstå att jag tycker att mitt liv är trisst och händelselöst. *s* Visst är det underbart att leva?!? *lycklig*