Barnkalas

I lördags var vi på barnkalas. En klasskompis till B fyllde 10 och hade bjudit in nästan hela klassen plus en massa andra barn. Familjen har en lägenhet i Kabila, ett område några km utanför Tetuán. Jag gillar den familjen jättemycket för det känns så "otvunget" på nått sätt att umgås med dom. Det beror säkert på att mamman är spanjorska och att pappan verkar vara mer spanjor än marockan, så tillsammans med dom känner jag aldrig aldrig av några kulturkrockar.

Kalaset var väldigt lyckat. Det var helt klart det enklaste barnkalaset vi varit på här i Marocko och jag kan slå vad om att det är det kalas som barnen gillat mest. Nedanför familjens lägenhet finns en stor gräsmatta mellan husen, området är inhängnat och det finns vakter vid alla in-och utgångar, så barnen kan leka fritt ute. Det här är ett av de få områden i Tetuán där barnen kan leka fritt, så alla barnen var som kalvar på grönbete. Skorna åkte av rätt snabbt, fotbollen plockades fram och både pojkar och flickor sprang omkring och bara njöööt av att få känna mjuk mark under strumporna (det är fortfarande för kallt för barfotaspring). Barnen kom in när dom var törstiga, i övrigt var det gräsmattan som hägrade. I matväg bjöds det på mackor, ostbitar, lite chips, ostbågar och oliver. Mycket Spanienkänsla över matvalet. *s* Inga sliskiga kakor eller "finmat" utan perfekt plockmat för aktiva barn.

Tårtan ser ni längre ner, i veckans Ordlösa. Visst var den fin? Tårtorna här är i allmänhet riktiga konstverk, men smaken är inte den bästa. Faktum är att de flesta tårtor smakar exakt likadant, oavsett om det är en choklad- eller citrontårta. Torr sockerkaksbotten, ett lager mandel i någon form och så litervis med fuskgrädde. Mäktigt och trisst. Jag tycker att tårtorna här liksom växer i munnen. Barn här verkar inte heller gilla tårta utan äter pliktskyldigt några tuggor. Jag förstår dom! Tårtorna är vackra på ytan men inget mer.

Barnen lekte på gräsmattan tills det blev kolsvart ute. Hade dom fått välja hade dom nog varit kvar än, så roligt hade dom. Tänk så enkelt det kan vara att göra barnen lyckliga - allt man behöver är en gräsmatta och ett gäng barn. Så enkelt - och samtidigt så svårt när man bor mitt i stan där det inte finns några parker eller andra fria ytor, bilar överallt, mycket folk... Det går bara inte att låta barnen vara ute när man bor inne i Tetuán. Det är skola - privatlektioner - hem som gäller för de allra flesta barn. De enda barn som rör sej ute på stan är gatubarnen i jakt på pengar, mat eller droger. Det är så tragiskt!