Engla
Jag har inte för vana att kommentera sånt som händer hemma i Sverige för det finns redan så gott om Sverigebloggare som kan skriva bättre om det än jag som bara har tillgång till Aftonbladets och Expressens nätupplagor och dessutom lever i en helt annan verklighet. Men nu är jag så upprörd så jag bara håller på att gå åt!
Ingen kan väl ha missat vad som hänt 10-åriga Engla? Usch, jag mår fysiskt illa varje gång jag tänker på henne. Hon hade verkligen maximal otur, för hon var verkligen på fel plats vid fel tillfälle. Det som hände henne kunde ha hänt vem som helst. Ingen går säker om man stöter på en sån sjuk person som den mannen. Det går aldrig att gardera sej för sånt här, för i så fall måste man låsa in sej i sitt muromgärdade hem och inte umgås med någon - men är det ett liv? Är det priset vi "vanliga" måste betala för att samhället inte har resurser för att vårda/låsa in de som behöver det? Det känns som Sverige är på väg in i ett "tvärsom samhälle" där de "goda" är instängda och de "onda" och "sjuka" rör sej fritt i samhället. Är det verkligen så vi vill leva? Går det inte att stoppa den utvecklingen? Det är inte bara i Sverige det håller på att bli så, situationen är liknande även här i Marocko om än kanske inte lika tydlig än. Det känns så FEL!!!
Engla finns inte mer. Men tillsammans kan vi se till så att hennes ljus aldrig slocknar. Genom att inte glömma Engla och andra som fallit offer för meningslösa våldsbrott så har deras alltför korta liv inte varit förgäves. Jag kan inte ens föreställa mej den smärtan Englas mamma och närstående känner för dom har drabbats av det värsta som kan hända en människa. Jag lider även med mördarens familj för det måste vara fruktansvärt att ha levt nära en person som begått såna fruktansvärda handlingar och inte förstått vad som rörde sej inne i honom. Skuldkänslorna måste vara enorma. Dom är också offer i detta.
En sak är säker. Livet är en skör gåva som vi måste vårda ömt. Det går inte att ta något för givet, ingen vet vad som väntar i framtiden eller hur lång tid vi har. Det enda vi kan göra är att leva varje dag till max, som om det vore vår sista, och ge mycket kärlek till dom vi möter. Glöm inte att berätta för era barn hur mycket ni älskar dom, varje dag. Det är den bästa gåvan vi kan ge dom, den enda som verkligen betyder något.
Inlägg
4 kommentarer:
Det som hänt Engla, och andra barn, det är så ofattbart att jag inte ens kan nudda vid verklighetstanken. Som du skriver, vart är vi på väg?! Så här känner jag mig väldigt liten och hjälplös. Men vi kan alla fortsätta prata, komma ihåg, påverka, ja göra det vi själva kan för att undvika såna händelser. Det låter så klyschigt. Och liksom du också skriver, vara rädda om varandra. Ha kontakt med barnen och andra nära och kära ofta. Älska varandra och visa vår kärlek till dem och våra medmänniskor. KRAM!
Håller med om vartenda ord du skriver! Nej, det går verkligen inte att förutse att något sådant ska hända. På ett ögonblick kan en människas liv förändras för alltid. Det som är tragiskt i den här historien är att den här mannen verkar ha begått så otroligt många sexualbrott utan att ha åkt fast ordentligt eller fått vård. Han borde ha stoppats för länge länge sedan.
/Anna
Håller fullständigt med de två föregående skrivarna. Är det så här vi kommer att få ha det i fortsättningen för ingen gör ju något radikalt den ena skyller på den andra. Får en känsla av att poliserna inte riktigt orkar med sin uppgift som lagens väktare.
Bodde ett par år i USA där är polisen stolta över att få vara riktiga poliser. De har en stolthet som vi och poliserna saknar i Sverige.
Jag tror att vi måste ge polisen i Sverige mer befogenheter och mer resurser. De kan inte sitta hemma på stationen och passa skrivbordet. De behöver vara så många så att det går att rycka ut!
Engla jag tänker så på hennes sista tid i livet. Hoppas det var kort hur otäckt det än låter. För ju mindre rädsla och ångest hon hann känna desto bättre.
Jag tycker om din sista uppmaning och jag hoppas att alla följer den!
Kram från eet sanrt soligt Sverige, Blekinge.
Skicka en kommentar