Hur jag hamnade i Marocko

Det har tillkommit en massa nya läsare å sista tiden och alla kanske inte orkar gå 2 år tillbaka i tiden här på bloggen för att läsa om vår flytt hit, så jag tänkte dra historien en gång till. *s*

Min man kommer från Tetuán i Marocko och vi träffades i Spanien. I början av vårt förhållande ville han att vi skulle flytta till Tetuán men jag ville inte. Jag var helt enkelt inte redo för att bo i Marocko då. I stället flyttade vi till Stockholm.

För 7 år sedan köpte vi vår lägenhet här i Río Martil och för mej var det kärlek vid första ögonkastet - om man nu kan bli kär i en lägenhet. *s*Det var meningen att vi skulle ha lägenheten som semesterbostad för att bo här 3 - 4 veckor om året. Men för varje sommar som jag tillbringade här växte min önskan att kunna bo här permanent. Jag mår så otroligt bra här i Martil! Det känns som att ha kommit "hem" - fast å andra sidan så känner jag mej hemma i Granada och Stockholm också. Vad det är som gör att jag trivs så bra här vet jag inte. Jag tror det måste vara en kombination av havet, ljuset, solen och alla vackra berg vi har runt om. Jag tröttnar aldrig på att titta på bergen, dom ändrar färg och form hela tiden.

När barnen började skolan började dom komma med märkliga frågor och kommentarer hemma - "Vad är muslimerna för konstiga människor som bara bombar och mördar?" "Jag tycker inte om muslimer" Det kändes inte alls bra att mina barn skulle få en sån negativ bild av muslimer. Deras pappa är ju muslim. Men det är svårt att ge en positiv bild av islam och muslimer i Sverige för medias bild är så vinklad och ju märkligare saker som skrivs, desto bättre säljer nyheten. Min man och jag kände att vi behövde hitta en lösning så våra barn kan växa upp och vara stolta över sitt arv - en muslimsk pappa och en katolsk mamma som vill ge sina barn det bästa av båda religionerna och tillgång till alla sina kulturer (Sverige, Spanien, Finland och Marocko). En tanke började ta form - låta barnen få tillbringa ett år i Marocko, så dom kunde lära känna kulturen inifrån och förhoppningsvis lära sej språket med.

För 3 år sedan började vi planera på allvar. Barnen och jag skulle tillbringa ett år i Martil, barnen skulle gå i skola här och jag skulle plugga arabiska. Om vi trivdes skulle vi stanna kvar och vänta på att min man skulle kunna flytta efter. Om vi inte trivdes skulle vi flytta tillbaka till Stockholm, för då skulle barnen ändå ha fått prova på att bo i pappas hemland och fått en mer nyanserad bild av sitt ursprung.

Det var inte många som trodde att vi skulle trivas här. En utländska, ensam med två små barn, i ett mansdominerat samhälle med en annan religion och kultur, utan att ens kunna språket. Nej, det kunde ju aldrig gå bra! Ett halvår max trodde många att jag skulle fixa här. Men det dröjde inte många månader innan jag insåg att jag inte alls ville flytta härifrån. Så när året började gå mot sitt slut bävade jag nästan för min mans fråga - "vill ni stanna kvar eller flyttar ni tillbaka?" Jag ville ju inte alls flytta härifrån!

Nu har vi bott här i snart 2 år och 2 månader. Det har varit jobbigt många dagar och ibland har jag blivit så oerhört frustrerad över hur saker och ting funkar här och folks brist på hyfs att jag bara velat krypa ner under täcket och grina, men jag kan ändå inte tänka mej att flytta härifrån. Jag BOR här nu. Det här är mitt HEM. Jag är en del av ett kvarter, jag har vänner som älskar mej precis som jag är och som bryr sej om mej, jag bor på en av världens vackraste platser och jag är LYCKLIG! Det måste väl ändå vara målet med livet?