Månadens inlägg - Tvåspråkighet

Några dagar försenat kommer här mitt bidrag till Månadens Inlägg. Den här månaden handlar det om tvårspråkighet. Det är et ämne som ligger mej varmt om hjärtat och som jag redan skrivit om flera gånger här på bloggen, bl.a. här och här.

I min familj är vi alla uppväxta med flera språk. Min mamma, som är född i Finland, pratar både svenska och finska. Min pappa, som kommer från Katalonien i Spanien, pratar katalanska, svenska, franska och spanska. Jag pratar svenska, spanska och engelska. Min man är också flerspråkig - marockanska, spanska och svenska. Våra barn använder sej regelbundet av spanska, marockanska, klassisk arabiska, svenska, portugisiska och franska/engelska. De flesta i hans släkt kan förstå och göra sej förstådda på minst ett språk till förrutom marockanskan. Även mina släktingar i Finland och Spanien kan göra sej förstådda på minst ett språk till förutom det dom pratar till vardags. Så ser ju situationen ut för de allra flesta människorna i världen.

Man behöver inte resa speciellt långt för att hitta exempel på länder som oficiellt har fler än ett språk - Finland, Belgien, Marocko, USA och Canada är kända exempel på flerspråkiga länder. Så är det även i de flesta länder i Afrika, Asien och Amerika. Den största delen av världens befolkning använder regelbundet minst två språk och väldigt många använder så många som 4 - 5 språk regelbundet.

Trots att majoriteten människor talar fler än ett språk försöker svenska myndighetspersoner få oss flerspråkiga att känna oss udda. Jag har tappat räkningen på personer som haft synpunkter på att jag "utsätter mina barn för många språk". Vaddå utsätter? Man utsätter någon för fara, men inte utsätter man väl någon för språk? I mina öron låter ordet "utsätta" som något väldigt negativt, så hur kan man då använda det ihop med språk? Både förskolepersonal, barnpsykologer, kuratorer, MVC/BVC-personal och andra som kommer i kontakt med småbarnsmammor borde skickas på kurs tycker jag. Deras ord påverkar starkt och det är säkert många, många osäkra förstagångsmammor som inte vågat tala sina språk offentligt med sina barn av rädsla för att dom "utsätter sina barn för fara". Och vi som har gjort det har inte alltid setts på med blida ögon av myndigheterna, för att lära sej flera språk kan väl aldrig vara nyttigt...? Jo, det är ju jusst det det är! Dessa "barnexperter" borde istället uppmuntra de stackars enspråkiga barnens föräldrar till att ge barnen en chans till fler språk för så himla viktig är inte svenskan att det är det enda språk man behöver i världen.

Trots svenska förståsigpåares negativa syn på flerspråkighet så är Sverige inte ett enspråkigt land. Det finns en tyst minoritet av svenskar som regelbundet använder sej av andra språk än svenska för sin kommunikation, men dessa personer talas det tyst om. Braille, teckenspråk, bliss och andra artificiella språk är många människors modersmål, men dom syns sällan i statistiken. Både i mitt arbete som tolk och som barnskötare har jag träffat på förståndshandikappade som behärskat fler än ett språk, vilket borde bevisa att man inte behöver vara något geni för att lära sej flera språk. Så drömmen om det enspråkiga Sverige är en förlegad idé.

Det är dags att man i Sverige ändrar attityd till flerspråkighet. Att man ser flerspråkighet som en tillgång och inte som en belastning, varken inom skolan eller i yrkeslivet. Genom att uppmuntra föräldrar att tala sina språk med barnen, ju fler språk desto bättre, genom att ge flerspråkiga barn tillgång till hemspråksundervisning (gärna utanför skoltid, för att inte påverka resten av skolarbetet negativt) och uppmuntra enspråkiga till språkstudier skulle Sverige kunna bli en föregångare och en tillgång för resten av världen.

Andra skribenter i kedjan: Anna I Málaga,