söndag, juni 24, 2007

Månadens inlägg - Tvåspråkighet

Några dagar försenat kommer här mitt bidrag till Månadens Inlägg. Den här månaden handlar det om tvårspråkighet. Det är et ämne som ligger mej varmt om hjärtat och som jag redan skrivit om flera gånger här på bloggen, bl.a. här och här.

I min familj är vi alla uppväxta med flera språk. Min mamma, som är född i Finland, pratar både svenska och finska. Min pappa, som kommer från Katalonien i Spanien, pratar katalanska, svenska, franska och spanska. Jag pratar svenska, spanska och engelska. Min man är också flerspråkig - marockanska, spanska och svenska. Våra barn använder sej regelbundet av spanska, marockanska, klassisk arabiska, svenska, portugisiska och franska/engelska. De flesta i hans släkt kan förstå och göra sej förstådda på minst ett språk till förrutom marockanskan. Även mina släktingar i Finland och Spanien kan göra sej förstådda på minst ett språk till förutom det dom pratar till vardags. Så ser ju situationen ut för de allra flesta människorna i världen.


Man behöver inte resa speciellt långt för att hitta exempel på länder som oficiellt har fler än ett språk - Finland, Belgien, Marocko, USA och Canada är kända exempel på flerspråkiga länder. Så är det även i de flesta länder i Afrika, Asien och Amerika. Den största delen av världens befolkning använder regelbundet minst två språk och väldigt många använder så många som 4 - 5 språk regelbundet.

Trots att majoriteten människor talar fler än ett språk försöker svenska myndighetspersoner få oss flerspråkiga att känna oss udda. Jag har tappat räkningen på personer som haft synpunkter på att jag "utsätter mina barn för många språk". Vaddå utsätter? Man utsätter någon för fara, men inte utsätter man väl någon för språk? I mina öron låter ordet "utsätta" som något väldigt negativt, så hur kan man då använda det ihop med språk? Både förskolepersonal, barnpsykologer, kuratorer, MVC/BVC-personal och andra som kommer i kontakt med småbarnsmammor borde skickas på kurs tycker jag. Deras ord påverkar starkt och det är säkert många, många osäkra förstagångsmammor som inte vågat tala sina språk offentligt med sina barn av rädsla för att dom "utsätter sina barn för fara". Och vi som har gjort det har inte alltid setts på med blida ögon av myndigheterna, för att lära sej flera språk kan väl aldrig vara nyttigt...? Jo, det är ju jusst det det är! Dessa "barnexperter" borde istället uppmuntra de stackars enspråkiga barnens föräldrar till att ge barnen en chans till fler språk för så himla viktig är inte svenskan att det är det enda språk man behöver i världen.

Trots svenska förståsigpåares negativa syn på flerspråkighet så är Sverige inte ett enspråkigt land. Det finns en tyst minoritet av svenskar som regelbundet använder sej av andra språk än svenska för sin kommunikation, men dessa personer talas det tyst om. Braille, teckenspråk, bliss och andra artificiella språk är många människors modersmål, men dom syns sällan i statistiken. Både i mitt arbete som tolk och som barnskötare har jag träffat på förståndshandikappade som behärskat fler än ett språk, vilket borde bevisa att man inte behöver vara något geni för att lära sej flera språk. Så drömmen om det enspråkiga Sverige är en förlegad idé.

Det är dags att man i Sverige ändrar attityd till flerspråkighet. Att man ser flerspråkighet som en tillgång och inte som en belastning, varken inom skolan eller i yrkeslivet. Genom att uppmuntra föräldrar att tala sina språk med barnen, ju fler språk desto bättre, genom att ge flerspråkiga barn tillgång till hemspråksundervisning (gärna utanför skoltid, för att inte påverka resten av skolarbetet negativt) och uppmuntra enspråkiga till språkstudier skulle Sverige kunna bli en föregångare och en tillgång för resten av världen.

Andra skribenter i kedjan: Anna I Málaga,

7 kommentarer:

Anonym sa...

Jag kan bara instämma, mitt inlägg kommer... En minoritet är världens länder och människor är enspråkiga, men dessa enspråkiga verkar ha så svårt att hantera flerspråkiga.

Anna Malaga sa...

Jag tycker att det har blivit jättefint här inne. Kanske saknar jag valven frân Medinan lite...
Men lättläst och med bra översikt.

Ditt inlägg fâr mig att fundera...menar du att det fortfarande är sâ? Jag tycker snarare att jag fâr skäll för att jag INTE utsätter min son för tvâ sprâk hela tiden, fast det är kanske annorlunda när det är svenskan som ska läras in *s*
Kan du inte berätta lite om vad de säger pâ BVC osv?

Nejma sa...

Tolken - Ja, visst är det intressant! Man kan ju undra varför de enspråkiga envisas med att anse att ders levnadssätt är norm. Blir man inte väldigt isolerad i världen om man envist hävdar att ens språk är det enda som är värt att kunna? Nån känsla av högre värde kanske eller tvärtom, mindervärdighetskomplex?

Anna - Saker och ting kan ju ha ändrats sedan jag fick B, men då, för 10 år sedan, var det mer regel än undantag att jag fick negativa komentarer. Iof har jag alltid pratat spanska med mina barn, oavsett situation, och det är ju inte så populärt alla gånger trots att jag alltid översatt till svenska direkt så dom icke-spansktalande ska kunna förstå.

Reaktionerna har oftat varit att mina barn ska bli sena med språken, eftersom dom lärt sej att tala 3 språk samtidigt och det har ju visat sej vara felaktigt. En annan klassiker är att dom inte ska kunna tala nått språk alls utan bli "nollspråkiga", och det är ju fel det med. Jo, dom ska lära sej prata med brytning (båda pratar med tydlig stockholmsdialekt) och blanda språken (fel det med) och den roligaste - Bs förseningar på andra plan ska bero på att språkinlärningen tagit all hans kraft och därför lärse han sej krypa så sent... Ööööööh, ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta...

/Nejma

Thérèse sa...

Jag håller med , dom flesta människor är flerspåkiga. Spanien har ju fyra officiella språk (spanska , katalanska , baskiska och galiciska) men utöver det talar ju många zigenare sitt språk caló , i Ceuta och Melilla tala väl många marockanska och så finns det visst lite gamla dialekter , någon i Asturias tror jag som inte är officiellt språk.

Jag blir också lite fundersam när jag hör om dina erfarenheter från Sverige. Jag trodde att det fanns en positiv syn på att lära barnen föräldrarnas språk. Fast jag har ju inte så mycket erfarenhet av det.

Bloggen blev väldigt fin!

Nejma sa...

Thérèse - Jag kan ju bara ha haft otur och träffat på gammalmodiga människor. Eller så är det för att dom reagerat på kombinationen sjukt barn med försenad utveckling i samband med flerspråkighet. Som om det ena inte skulle kunna kombineras med det andra... Ellerär det för att dom tyckt att jag som svenskfödd mamma borde ha valt att ge barnen svenska istället för spanska? Mina barn fick ju 3 språk från början och svenska var inget som användes regelbundet hemma. Oavsett vad dom tänkt så har det ju gått bra för mina barn. *s*

/Nejma

Anonym sa...

Bra skrivet Nejma!

Och även om synen på flerspråkighet har förändrats så kan det fortfarande vara så som du säger. Jag vet själv ett exempel från mitt jobb där föräldrarna till ett autistiskt barn råddes att bara tala svenska för att "underlätta" för barnet..

Anonym sa...

Det är så oerhört lätt att skylla problem som barnet har på tvåspråkigheten. Sonen som hade svårt med både läsning och räkning fick hela tiden höra att det berodde på hans tvåspråkighet. Värst var psykologen på skolan som hade mage att säga att vi äventyrade hans utveckling för våra egna drömmar eftersom vi inte hade det andra språket "medfött" i familjen.