Barnuppfostran - kedjeinlägg

I januari startade Tolken en kedja av inlägg. Varje månad den 20:e skriver vi om ett bestämt ämne. Denna månads kedjeinlägg handlar om barnuppfostran. Det är ett brett område som i stort sätt alla människor har åsikter om, oavsett om man har barn eller inte. Faktum är att jag tror att dom som inte ha barn själva är dom som har mest åsikter. *s*

Jag har haft förmånen att bo i 3 länder och se hur barn uppfostras i Sverige, Spanien och Marocko. Varje system har sina för- och nackdelar och jag försöker plocka ut russinen ur kakan när det gäller uppfostran av mina egna barn.

I Sverige har barn väldigt många rättigheter och få skyldigheter. Jag tycker att det är bra att barn ses som individer och att samhället skyddar barnen så dom inte far illa. I teorin i alla fall, för i praktiken är det inte alltid skyddet fungerar, som vi alla vet. Jag tänker på Bobby och andra barn som mördats och förnedrats av sina familjer utan att samhället har gripit in. Samtidigt tycker jag att barn i Sverige har tillåtits ta för stor plats. Många föräldrar har övergivit sin roll som fostrare och överlåter det åt samhället. Arbetslöshet, stress, för mycket att göra på jobbet, rädsla för att bryta mot normerna, osv. gör att många föräldrar totalt abdikerat och låter barnen uppfostra sej själva. Det ger dåligt samvete hos många föräldrar och för att slippa den olustiga känslan köper man barnens kärlek med dyrbara prylar som kompensation för att man inte kan/vill ge dom tid. Barnen buntas ihop med andra barn på dagis, skolor och fritids och lever nästan helt frånskilda från vuxenvärlden, med undantag för personalen som får axla både pedagogrollen och i viss utsträckning även föräldrarollen. Jag tycker att Sverige hamnat i en ond cirkel, där barnen, trots alla rättigheter, allt mer skiljs från samhället. Barnfria avdelningar på flygplanen är definitivt inte ett steg i rätt riktning!

Situationen i Marocko är helt annan. Här har barnen inte många juridiska rättigheter och ses nästan som föräldrarnas ägodelar. Barnarbete är vanligt och långt ifrån alla barn avslutar sin skolgång. Aga är vanligt förekommande, både i hemmen och i skolan. Barn förväntas lyda sina föräldrar utan att ifrågasätta. På fester och släktträffar ska barnen klara av att sitta stilla, flera timmar i sträck, och synas men inte höras. Samhället är inte anpassat efter barnens behov utan barnen får helt enkelt hänga med så gott dom kan. Det finns inga lekplatser utan barnen leker på stranden eller på gatan i åldersblandade grupper. Leksaker är det lite si och så med, dom som finns att köpa är oftast importerade från Kina och av dålig kvalitet. Barn ses däremot inte som något negativt utan är en viktig del av samhället och följer med sina mammor dit dom går. Redan som bebisar lär sej barnen att somna när dom är trötta, oavsett var dom befinner sej just då. Fasta mat- och sovtider finns inte alls. Barnen här får mycket tid och uppmärksamhet, både av föräldrar, äldre syskon, andra släktingar och folk i kvarteret. Det är vanligt att se tonåringar på café eller på stranden med kompisar och yngre syskon eller kusiner. Överhuvudtaget är det vanligt att man umgås över generationsgränserna och barnen är allas angelägenhet. Jag tror faktiskt inte att barn här mår sämre än barn i Sverige utan det är snarare tvärtom, trots att Marocko ligger långt ifrån Sverige när det gäller det materiella och barns rättigheter.

Den spanska barnuppfostran verkar vara medelvägen mellan den svenska "kompisattityden" och den marockanska auktoritära stilen. Läs Annas beskrivning av spanska föräldrar.

Själv är jag nog rätt spansk i min uppfostran. Jag skriker mycket på mina barn men jag överöser dom också med pussar och kramar. Jag är en ganska sträng mamma, med fasta rutiner och bestämda regler. Jag gillar inte tjafs och gnäll och försöker få slut på sånt innan det ens börjat. Däremot tar jag mej gärna tid att sitta ner med mina barn när vi lugnat ner oss och prata igenom situationen och försöka komma fram till gemensamma lösningar. Men som mamma är det jag som har det yttersta ansvaret och det är jag som ska lära mina barn vad som är rätt och fel. Jag kan och vill inte lägga det ansvaret på samhället, för det är mina barn. Jag tror att barn blir trygga av att veta var gränserna går och kunna lita på att gränserna inte flyttas fram och tillbaka, för då slipper dom testa och kan ägna sin tid till andra saker istället. Jag har valt att vara hemmamamma för att kunna ge mina barn den tid dom behöver. När dom är i skolan handlar jag, städar och lagar nyttig mat varje dag. Kvällarna är deras tid, då hjälper jag dom med läxor, vi leker, pysslar, pratar och ser på film ihop. Barn är barn så kort tid och tids nog hinner jag återgå till att jobba för andra. Just nu är det mina barn som är mina arbetsgivare och det är det mest välbetalda jobb man kan ha!

Andra bloggar i kedjan: Tolken, Anna, Thérèse, Annelie, Johanna, Sofia och Robban, Krokofanten, Jove.