Barnhem

Det finns flera barnhem i Tetuán. I går var jag och besökte ett av dom. Det är en liten organisation som driver två hus, ett för pojkar och ett för flickor. I pojkarnas hus finns det plats för 12 pojkar, just nu är dom i åldrarna 8 - 16 år. I flickornas hus finns det plats för 9 stycken och dom som bor där just nu är mellan 6 - 17 år. Alla barnen som bor på barnhemmet går i skolan och dom får även stödundervisning av olika voluntärer. Barnhemmet har dessutom öppet hus på fredagar då alla gatubarn som vill/behöver får komma dit några timmar, få lite mat, tvätta av sej, se på TV, leka, känna sej trygga en stund och ladda om batterierna innan dom måste ge sej iväg ut på gatorna igen. Enligt en av männen som arbetar i pojkarnas hus är Tetuán, Tangier och Castillejos de städerna i Marocko med flest gatubarn. Många barn söker sej hit till Porten till Europa från andra delar av landet i hopp om att kunna ta sej över sundet. De allra flesta blir kvar här, hamnar i kriminalitet och missbruk och många dör innan dom ens hunnit bli vuxna.

Det här barnhemmet skapades med hjälp av spanska biståndspengar men sedan flera år tillbaka har dom fått hanka sej med hjälp av olika kortvariga projekt. Tidigare löpte projekten på 2 - 3 år, nu är projekten kortare och till för punktinsatser så oftast måste dom ansöka om nya projektpengar varannan månad. Det är svårt att hålla igång en verksamhet när man inte vet från en månad till en annan hur man ska kunna köpa mat och betala personalens minimala löner. I pojkarnas hus delar två kvinnor på tjänsten som städerska/kokerska och två män med stor erfarenhet av gatubarn arbetar i 12-timmarsskift. Gatubarnen lider oftast av mardrömmar, kissar på sej i sängarna, har olika trauman och skador, så det blir inte mycket vila ens på nätterna.

Barnen bor i ett gammalt palats som visserlige är oerhört vackert men ingen har kunnat betala hyran för huset på över ett år och nu ska barnen kastas ut. Tur nog har dom fått ett nytt hus, i en by utanför stan, och nu håller dom på och bygger om där. Men när dom flyttar dit kommer dom att sluta med natthärberge och istället satsa på dagverksamhet för gatubarn. Det betyder att de barn som bor på barnhemmet nu kommer att hamna på gatan igen.

Jag har fått tillåtelse att visa några bilder inifrån barnhemmet.

Köket. Här lagar dom all mat på en enda gaslåga, för spisen och ugnen fungerar inte längre och det finns inte pengar till att laga dom.


Ett av badrummen. Det här är den enda duschen, för 12 boende och alla gatubarn som kommer in på fredagarna.


Förrådet. Här förvaras all mat som inte är dagsfärskt (det fanns två säckar mjöl och några få burkar med tomatpuré!), mediciner, filtar och annat som måste förvaras inlåst så det inte kommer på villovägar.


En av sovsalarna. I det här rummet sover 8 pojkar. Som ni ser är det rent och välskött, men helt kalt. Inga personliga tillhörigheter, inga leksaker, ingenting som visar att det är BARN som bor här.

Årets lastbil har kommit

Varje år vid den här tiden kommer en lastbil och några pickuper med saker skänkta till de behövande här i Tetuán och Martil. Behovet är ENORMT! En grupp som har sin bas på mitt jobb arbetar med direkthjälp. Varje år uppdaterar dom en lista med behövande familjer, besöker dom och ser vad dom behöver rent konkret (antal barn, ålder, inkomst, bostadsförhållanden, hälsosituation, osv). Oftast handlar det om mat, kläder, skor och mediciner men i vissa fall delar dom även ut rullstolar, proteser, barnvagnar, spjälsängar, madrasser och filtar.

Eldsjälen bakom projektet med lastbilen är en spansk lärare som under ett helt år genomför olika kampanjer, pratar med myndighetspersoner, skolor, organisationer och privatpersoner för att dom ska skänka mat, kläder, skolmaterial, pengar, osv. Sedan hyr hon en lastbil med släp och kommer hit. Lastbilens innehåll lastas av, sorteras och inom loppet av några få dagar är allt utdelat till de behövande. Det är en febril aktivitet som råder, för varje sak ska packas om till rätt familj, barnhem eller organisation enligt deras lista.

Det skrivs mycket om bistånd i svenska medier. Att skänka till behövande är bra, både för den som får hjälpen men också för den som ger. Att dela med sej till behövande ger en härlig känska i själen. Tyvärr verkar det som ju större organisation desto mindre hjälp kommer fram, för det är många händer på vägen som behöver få sitt. Det gör ju att många drar sej för att skänka pengar, för vem vill ge av sina sparpengar för att någon höjdare ska kunna köpa nya snygga bilar eller ett privatplan? Det förstår jag. Men det finns andra lösningar, där det mesta av pengarna faktiskt kommer fram. Det gäller bara att hålla ögon och öron öppna för de mindre projekten, de som fungerar på ett personligt plan, där man ser resultaten direkt.

Att starta en insamling är inte särskilt svårt. I Spanien kör man ofta med "Kiloinsamlingar". Varje familj som vill/kan skänka nått skänker ett kilo (eller flera) av någonting, t.ex. ett kilo mjöl, ett kilo kikärter, en liter olja... För de allra flesta européer är inte ett kilo någon stor uppoffring men för en fattig familj kan ett kilo linser innebära mat i flera dagar.

Nu är det snart påsk och i Sverige drar bl.a. kyrkorna igång olika insamlingar. Tänker du skänka pengar till någon insamling i år? Brukar du skänka pengar regelbundet? Har du något fadderbarn? Hur ser du på biståndsverksamhet?

Har jag semester?

Jo, oficiellt har jag ju det.... Killarna har sommarlov och jag jobbar inte den här veckan, så då borde ju allt vara frid och fröjd -eller? Jo,om man bortser från det faktumet att jag börjar jobba på måndag igen, en helt ny kurs, ett nytt ämne, en ny tidsram.... PLUS en nygammal kurs i data 2 kvällar/vecka. Ojojoj, hur ska detta gå?

Den nya kursen är en intensivkurs i spanska för folk som läst minst 1 termin spanska tidigare. Det betyder att det i värsta fall kan bli elever som läst 1 år tillsammans med elever som läst 4 år. Hur får man det att gå ihop? Vi ska arbeta med en bok som man i vanliga fall går igenom på en hel termin eller mer, vi ska försöka hinna igenom hela boken, 15 kapitel + 3 repitionskapitel. Och iom att bokens material inte är riktigt heltäckande för mina blivande elevers behov kommer jag att behöva komplettera med annat material, men pga skolans begränsade ekonomi finns det inga resurser för varken videofilm eller annat kul, pedagogiskt material. Så just nu söker jag med ljus och lykta för att hitta kompleterande material. Till på måndag måste jag ha hela första veckan planerad, med "körschema", övningar och extra material.

I morgon har vi möte på jobbet för att detaljplanera juli månads kurser. Så inför mötet i morgon ska jag ha skumläst en bok, skrivit rent en massa anteckningar och skrivit ihop en resumé av bok + anteckningar. Och efter lärarmötet har jag ett annat möte, för jag sitter med i redaktionen för skolans tidning som kommer ut en gång/år. Det slutar inte här.... Jag är dessutom tekniskt ansvarig för att lansera en blog om skolan.... HJÄLP!!!!!

Den här gången får jag betalt för mitt jobb. Det blir inga större belopp, mest en symbolisk summa, men det är i alla fall en början på mitt yrkesversamma liv här i Marocko. Och om allt går bra kommer jag att kunna ha minst en grupp till hösten, vilket kommer att ge mej ett litet tillskott till kassan varje månad.

Kl är nu 23 och jag borde sitta med näsan i boken. Det är i det närmaste omöjligt att jobba med killarna hemma. Så fort dom har långtråkigt börjar dom bråka. Jag kan ju inte gärna låta dom spela Nintendo eller glo på TV hela dagen, eller hur? Så dom måste sysselsättas.... Och då försvinner ju min arbetstid....

Idag har jag försökt trötta ut dom, men det lyckades inget vidare. Vi var 3 timmar på stranden på morgonen, innan vi gick hem igen för frukost. På kvällen var vi ute och promenerade i närmare en timme. Det konstiga är att killarna inte blir ett dugg trötta men jag blir totalt slutkörd.... Och det är ju jag som borde plocka fram böckerna och jobba efter dom har somnat. Och som borde stiga upp tidigt och städa, för mitt på dagen är det på tok för varmt för att städa. Till och med nu är det så varmt inne i sovrummet att svetten rinner trots att jag bara sitter på sängen och bloggar. Fast det är också extra klibbigt och varmt idag - det blir kanske åska i natt. Det var röd flagg på stranden idag, så det blev bara plaskande i vattenbrynet och sandslottsbyggande plus badbollssparkande. Men jag blev trött i alla fall, jag är nog inte van vid all frisk luft man får på stranden. Vi har ju varit där varje morgon den här veckan, mellan 2 - 3 timmar varje gång.

Nej, nu är det dags att greppa böckerna och säta igång och jobba lite innan jag smälter bort eller somnar med huvudet på datorn.... Morgondagens möte kommer allt närmare...

Analfabetism

Ni som läst på min blog ett tag vet säkert att jag arbetar som voluntär, dvs jag undervisar gratis på min fritid. Här i Tetuán-området är vi ett 30-tal voluntärer i min organisation. Många av voluntärerna samarbetar också med olika organisationer som kämpar för att förbättra villkoren för barn, ungdomar och outbildade kvinnor. Bl.a. finns ett nära samarbete med ett barnhem och med en organisation som hjälper gatubarn så dom istället får gå i skola eller bli lärlingar.

Analfabetismen är fortfande ett stort problem i Marocko. Enligt UNICEF:s statistik (som verkar vara från 2006) är endast 40 % av kvinnorna i Marocko läskunniga. Det påverkar också deras sätt att uppfostra sina barn, liksom deras möjligheter att försörja sej själva. De senaste åren har det satsats mycket från statens sida för att förbättra kvinnornas situation. Bl.a. gjordes en ändring i Familjerätten 2004 som gör kvinnan jämställd med mannen inför lagen. Det var en välbehövlig lagändring! Tidigare stod det i lagen: "Mannen är familjens försörjare och den som bestämmer, kvinnan ska lyda sin make". Numera står det ungefär så här: "Mannen och kvinnan är jämställda och båda har samma ansvar för familjens försörjning och skötsel". Det är ett väldigt stort steg för ett samhälle där mannens ställning alltid har varit väldigt stark. Men bara för att lagen säger att kvinnan är jämlik sin make så betyder det ju inte att det alltid fungerar så i praktiken. Det kommer nog att ta minst en generation innan den synen slagit igenom överallt. Det finns ju fortfarande många samhällen som ligger väldigt isolerade, där man inte har varken TV eller tidningar och dit det inte går att komma med bil.

Jag tror att det bästa sättet att förbättra kvinnornas situation i Marocko i det långa loppet är genom att satsa på utbildning. Den dagen analfabetismen är borta kommer många andra problem försvinna av sej själv.

UNICEF bl.a. har flera projekt i Marocko. Läs om Aicha som går i skolan mot alla odds. DU kan också hjälpa till! Om du blir Världsförälder ger du 100 kr/månad till att stödja barn i olika länder, med rent vatten, skolgång och tillgång till sjukvård. Det kan göra stor skillnad i varje individuellt barns liv. 100 kr är inte mycket i sverige, men i ett land som Marocko kan det betyda skillnaden mellan misär och ett drägligt liv.

Rädda Barnen finns också i Marocko, bl.a. här i Tetuán ( Läs mer, på spanska, om ett projekt för att hjälpa övergivna barn, ett projekt i området Jebel Dersa och Centro Hanan för funktionshindrade barn). Jag ska försöka skaffa fram lite mer information om deras konkreta arbete här i stan och förhoppningsvis kunna låta er följa deras arbete. Svenska Rädda barnen har en tidning som vänder sej till barn och ungdomar.

Idag gäller det!

Klockan är nu efter midnatt och jag ska gå och lägga mej. Om några få timmar ringer väckarklockorna igen, för nya utmaningar. ÄNTLIGEN börjar jag jobba!!! Det har varit en hektisk vecka, minst sagt. Jag har tillbringat varje tillgänglig stund med näsan i mina böcker, jag har sökt på nätet och jag har skrivit rent anteckningar. Det har definitivt inte blivit mycket sömn och det lär det inte bli i natt heller, men förhoppningsvis går det bra på jobbet ändå.

Det ska bli spännande att se hur det blir. Jag vet inte hur många elever jag får i morgon eller vilka förkunskaper dom har eller hur många datorer vi kommer att ha eller vilka operativsystem och program som är installerade på datorerna. Det kommer helt klart att bli en utmaning! Jag hoppas på 5 datorer i alla fall och inte fler än 20 elever. Helst skulle jag vilja ha 2 elever på varje dator, men det är helt klart en önskedröm. Vi får vara glada för det lilla vi har...

Det har varit mycket strul med den här kursen. Datumen har flyttats fram och tillbaka, önskemålen om kursens inriktning och nivå har ändrats varje vecka och antalet kurstillfällen likaså. Så det är egentligen först den här veckan som jag verligen har haft nått konkret att gå på och då blir det ju som det blir - stressigt värre! Ja ja, det får bli som det blir. Jag har iaf skrivit ihop 20 sidor anteckningar så material att arbeta med har jag. Vi får se om vi hinner igenom allt eller om jag varit alldeles för ambitiös. Jag har ju aldrig lagt upp endatakurs tidigare.

På söndag blir det ännu mindre vila! Då ska vi iväg på utflykt hela dagen och sticker hemifrån vid 7 på morgonen. Jag tror att vi är hemma igen kring 8-tiden på kvällen, så det blir en lång dag. Kameran kommer givetvis att packas ner och ett inlägg om utflykten kommer nog på måndag.

Ha en trevlig helg allihopa!

En specialhälsning : Lena - det var synd att vi inte kunde chatta men jag var tvungen att äta mat och sedan springa iväg på möte på jobbet.