Månadens inlägg - sjukvård

Två dagar för sent kommer här mitt bidrag till Månadens Inlägg. Den här månaden ska inlägget handla om sjukvård. Jag måste börja med att erkänna att jag har väldigt begränsad erfarenhet av sjukvård här i Marocko, för trots att jag har 2 barn och vi har bott här i över 1½ år har vi, *peppar peppar*, inte behövt söka vård för annat än en vikt- och längdkontroll.

Det pratas mycket om sjukvården i Marocko, speciellt utanför landet. Jag har fått höra värsta skräckhistorierna om långa köer, smutsiga sjukhus, inkompetenta läkare, sjuksystrar man måste muta för att dom ska ge patienterna den medicin man betalat för... Men jag har faktiskt inte sett något av detta med egna ögon.

I Marocko fungerar två sjukvårdssystem parallellt. Dels ett allmänt system med sjukhus och läkare som oftast är dåligt betalda, utarbetade och stressade. Hygienen är tydligen inte den bästa på dessa ställen och patientens släktingar måste finnas på sjukhuset dygnet runt för att patienten öht ska få någon vård. Sedan finns ett system med privatläkare som tar mellan 150 - 250 (125 - 200 kr, ungefär) DH per besök, vilket är väldigt mycket pengar för genomsnittsmarockanen. Dessa privatläkare kan sedan skicka dej vidare till andra specialistläkare och på undersökningar med apparater långt utöver den utrustningen som finns på de allmänna sjukhusen. Ibland blir man skickad till specialistläkare i andra städer, för att det helt enkelt inte finns tillräckligt stor privat marknad i de mindre städerna. Min svärfar t.ex. går hos en privatläkare i Casablanca, för att hålla koll på hans Alzheimer. Inför varje besök reser han och hans fru till Casablanca och stannar i en vecka, eftersom dom har turen att kunna bo hos barnbarnen när dom är där.

Mina personliga erfarenheter av sjukvården här är hitills faktiskt mycket bättre än av läkarvården i Stockholms landsting. När man vill träffa en läkare här går man till läkarens klinik, sätter sej i väntrummet tills läkaren kallar på en. Man får alltid träffa läkaren samma dag! Skulle läkaren inte ha all utrustning som behövs för en viss undersökning får man namnet på någon eller några läkare som kan utföra den undersökningen och så får man bege sej dit. Samma sak där, man sitter i väntrummet tills det är din tur. Man gör undersökningen och går sedan tillbaka till läkare nummer 1.

Jag tog barnen till en barnläkare i Tetuán en gång. Han undersökte barnen och tyckte sej höra ett blåsljud på B:s hjärta (han har varit hjärtsjuk), så han skickade oss till en kardiolog. Kardiologen gjorde alla möjliga undersökningar på B och skickade oss även till en röntgenklinik för att röntga hjärta och lungor. Det är nått jag velat göra länge men som svensk sjukvård inte tyckt varit nödvändigt och därför har inte hans hjärta följts upp med EKG och röntgen. Men nu fick vi det gjort här. Visserligen fick vi betala för undersökningarna, men det var det helt klart värt, för nu vet vi att hans hjärta är friskt!

Min svärfar är hjärtsjuk (hans Alzheimer kom tydligen som en effekt av en hjärtinfarkt han hade i höstas) och låg inne på sjukhus i ca 1 vecka i våras. Han hade eget rum, med TV, eget badrum och en bäddsoffa till den familjemedlem som tillbringade natten med honom. Behövde man nått behövde man bara ringa på klockan så kom sjuksystern inom någon minut. Städa gjorde dom flera gånger/dag. God mat fick han tydligen också, så det gick inte alls någon nöd på svärfar på sjukhuset. Faktum är att jag inte kunde låta bli att jämföra den behandlingen svärfar fick med hur det var när min B var sjuk och vi bodde på St Görans sjukhus i Stockholm. När han inte längre behövde ligga på IVA och slapp ifrån lättintensiven (5 barn på samma sal) fick vi "eget rum". Eller eget och eget... Vissa nätter var vi 2 mammor med barn inne på det rummet, ibland var vi 3 och på dagtid kunde det vara upp till 4 familjer som delade på samma rum. Det var inte lätt att ha något privatliv i den miljön, när det hela tiden kom och gick folk på rummet. Enda gången man fick vara någorlunda ifred var om man gick upp innan klockan 5 på morgonen och tog en dusch, för då kunde man slippa den långa duschkön och man kunde få några minuters ensamtid. Det fanns en enda dusch på över 20 familjer så ni kan ju tänka er vilka köer det blev... Efter 1½ månad på sjukhuset fick vi dagperm (vi fick åka hem över dagen men åka tillbaka för att sova på sjukhuset) och sedan 2-dagarns perm, för att åka tillbaka till sjukhuset var 3:e dag för vägning, kontroll och medicinering. Ibland var jag så trött av allt nattvak och behövde verkligen få sova en stund medan sjuksystrarna tog hand om B så jag visste att han var i goda händer - då fanns det inte ens ett rum med en säng där jag kunde få sova! Istället blev jag hänvisad till en stängd avdelning där dom lagt en madrass på golvet i ett av rummen. Där sov jag några gånger, men det kändes inte särskilt tryggt att sova på ett ställe där ingen skulle kunna höra mej om jag blev överfallen, så jag slutade sova där. Svärfars rum här i Marocko kändes ju som rena rama lyxsuiten i jämförelse!

Sjuklingar

Just nu har jag två sjuklingar hemma och en på sjukhus.

I förrgår kväll ringde min svägerska mej för att berätta att barnens farfar ligger på sjukhus. Han har dåligt hjärta och har medicin för det. Men envis som han är så vägrar han ta medicinen så fort han mår bättre. Och det innebär så klart att han förr eller senare hamnar på sjukhus igen... Och nu är det alltså dags igen. Jag var förbi sjukhuset 2 gånger igår och på dom timmarna som gick mellan besöken blev han lite piggare. Han har dropp och syrgas och kan inte prata, men ögonen ser rätt pigga ut och det märks att han tycker om att få besök.

Jag har hört så mycket dåligt om marockanska sjukhus, riktiga skräckhistorier! Men min begränsade erfarenhet av marockasnk sjukvård så här långt är bara positiv. Min svärfar ligger på en privat klinik som ligger mitt i stan. Min svärfar är absolut ingen rik man men han hade turen att arbeta för ett företag som betalat hans sjukförsäkring och nu som pensionär fortsätter han att betala en obetydlig summa varje månad. Det finns ett 20-tal rum på kliniken. Det verkar finnas gott om personal. På min svärfars rum finns en soffa man kan göra om till säng, en garderob, egen toalett, TV och den medicinska utrustning han behöver. Och maten dom serverar till sjuklingarna såg väldigt god ut! Rummet är rent och fräscht och hela kliniken verkar väldigt välstädad och välskött. På översta våningen finns en cafeteria/restaurang för anhöriga. Det kändes faktiskt mycket fräschare där än på många svenska sjukhus jag varit på. Att behöva dela rum med 3 familjer när man har sjukt barn är definitivt ingen höjdare och inte heller att behöva sova på madrass på golvet eller i fotölj... Men så såg/ser ju den svenska sjukvården ut på sina håll.

Meningen var att jag skulle åkt in till sjukhuset nu på morgonen för att titta till svärfar, men istället väcktes jag av B klockan 3 i morse. Då hade han kräkts på golvet i sitt rum. Sedan fortsatte han kräkas hela natten igenom och hann dessutom med ett par vändor på toaletten. Hej och hå! Tänk att barnen alltid blir magsjuka när det är som minst lämpligt! Jag var helt slut när jag skulle ha stigit upp i morse (5.30) så jag lät G vara hemma idag och klev upp först klockan 7 för att gå och säga till familjen som skjussar barnen att båda killarna stannar hemma idag. FY PÅ MEJ! Men det visade sej vara klokt, för nu är det han som har diarré. B mår bättre och har fått behålla de rostade mackorna han åt till frukost. Jag hoppas att G kryar på sej snart han med. Dom ser rätt pigga ut så det verkar inte vara nått allvarligt i alla fall.

Jag fick precis ett SMS från min svägerska. Svärfar mår bättre! Jag hoppas jag kommer iväg till sjukhuset i morgon. Och jag hoppas att svärfar har lärt sej sin läxa nu, har man en livslång sjukdom kan man inte bara strunta i medicinen.... Nu ska jag diska och sedan ska jag försöka vila lite siesta en stund. Det blev ju inte så mycket sömn i morse.