Månadens inlägg - att flytta

Jag är en "orolig själ". Jag har svårt att bo någon längre tid på ett och samma ställe. Jag älskar att flytta, börja om på nytt, upptäcka nya kvarter, städer, länder... Jag tror jag skulle dö av leda om jag var tvungen att bo 20 år i samma lägenhet.

Jag har flyttat många gånger i mitt liv. Under mina nästan 6 år i Spanien hann jag med 8 studentlägenheter, trots att jag bodde 2 år i en och 1½ år i en annan. Min första bostad var ett "colegio mayor", en sorts internatskola. Vi var runt 35 tjejer från 13 år och uppåt som delade på ett hus och hade gemensamt badrum (med en väldans massa duschkabiner och toalettbås), gemensamt vardagsrum och ett studierum. Det var en mysig tid och jag fick kompisar som jag fortfarande har kontakt med. Jag bodde där i 3 månader, för utegångsreglerna var stränga och passade inte alls med mitt schema på universitetet. Vi hade ofta lektioner på kvällstid och olika kulturella grejer som vi skulle gå på och det gjorde att jag missade middagen på skolan och/eller fick utegångsförbud följande helg. Så jag var tvungen att flytta till en lägenhet nere i centrum istället. Och sedan rullade det på...

Att bo i studentlägenhet var väldigt lärorikt. Som minst var vi 3 tjejer i en liten lägenhet, som mest var vi 5 killar och så jag i en stor lägenhet med takterass och utsikt över hela Granada. Jag har bott i andra hand och i tredje hand, oftast utan kontrakt och med risk för att bli utkastad precis när som helst. Allt jag ägde fick plats i en sportväska: lite kläder, någon filt till vintern, en massa böcker... Och jag behövde inte mer än så. Jag har nog aldrig varit så lycklig som då.

Mina första 20 år tillbringade jag i samma Stockholmsförort, först i en lägenhet som vi delade med min mormor och andra släktingar och sedan i en egen lägenhet i samma höghus. Inte så speciellt äventyrligt, så man kan ju fråga sej varifrån jag har fått denna rastlöshet. Kanske är det inget man ärver, kanske föds man bara helt enkelt med den oron i kroppen. Eller så är det så att var och en har en plats på jorden där man hör hemma och vissa personer hittar den platsen direkt och vi andra måste röra på oss tills vi hittar "hem". Jag tror iof att jag redan hittat mitt "hem" - Granada, och jag tror att jag kommer att flytta dit igen.

I går kväll såg jag en film som länge velat se: "Den vita masajen". Jag har inte läst böckerna ännu, har länge velat göra det men har inte fått tag i dom än. Hon kom till Kenya med en väska och reste därifrån med samma väska. Jag beundrar folk som kan leva så, som kan resa lätt genom livet. Sedan jag fick barn har jag samlat på mej alldeles för mycket grejer och numera är det svårare för mej att flytta. Men när jag tänker efter så skulle jag nog relativt lätt släppa det mesta av det jag har, bara jag får ta med mej mina foton + album, min yogamatta, min dator och en del böcker. Allt annat kan man skaffa på den nya bostadsorten.

Jag kommer säkert att flytta igen. Jag har väldigt svårt att tro att jag ska klara av att tillbringa resten av mitt liv i den här staden. Inte för att jag inte trivs utan för att det finns så mycket här i världen som jag inte upptäckt ännu. Efter 11 flyttar skulle det kännas märkligt att bli kvar "för alltid" på samma plats... För varje flytt innebär att man måste öppna ögonen, se saker ur andra perspektiv, lära känna nya människor, lära sej hitta på nya platser... Det är som att födas på nytt, man får en ny chans.

Många skakade på huvudet när jag berättade att jag skulle flytta till Marocko. Fler än en trodde nog att jag skulle flytta tillbaka till Sverige långt innan vårt prövoår var över. Nu har vi snart bott här i 2 år och jag känner att jag fortfarande har mycket att lära mej och upptäcka här. Än har jag en bra bit kvar innan jag "bott klart" här.

Övriga inlägg i kedjan: Anna, Thérèse, Johanna, Tolken, Krokofanten, Haydee. Listan uppdateras allt eftersom fler inlägg dyker upp i kedjan.

Månadens inlägg - sjukvård

Två dagar för sent kommer här mitt bidrag till Månadens Inlägg. Den här månaden ska inlägget handla om sjukvård. Jag måste börja med att erkänna att jag har väldigt begränsad erfarenhet av sjukvård här i Marocko, för trots att jag har 2 barn och vi har bott här i över 1½ år har vi, *peppar peppar*, inte behövt söka vård för annat än en vikt- och längdkontroll.

Det pratas mycket om sjukvården i Marocko, speciellt utanför landet. Jag har fått höra värsta skräckhistorierna om långa köer, smutsiga sjukhus, inkompetenta läkare, sjuksystrar man måste muta för att dom ska ge patienterna den medicin man betalat för... Men jag har faktiskt inte sett något av detta med egna ögon.

I Marocko fungerar två sjukvårdssystem parallellt. Dels ett allmänt system med sjukhus och läkare som oftast är dåligt betalda, utarbetade och stressade. Hygienen är tydligen inte den bästa på dessa ställen och patientens släktingar måste finnas på sjukhuset dygnet runt för att patienten öht ska få någon vård. Sedan finns ett system med privatläkare som tar mellan 150 - 250 (125 - 200 kr, ungefär) DH per besök, vilket är väldigt mycket pengar för genomsnittsmarockanen. Dessa privatläkare kan sedan skicka dej vidare till andra specialistläkare och på undersökningar med apparater långt utöver den utrustningen som finns på de allmänna sjukhusen. Ibland blir man skickad till specialistläkare i andra städer, för att det helt enkelt inte finns tillräckligt stor privat marknad i de mindre städerna. Min svärfar t.ex. går hos en privatläkare i Casablanca, för att hålla koll på hans Alzheimer. Inför varje besök reser han och hans fru till Casablanca och stannar i en vecka, eftersom dom har turen att kunna bo hos barnbarnen när dom är där.

Mina personliga erfarenheter av sjukvården här är hitills faktiskt mycket bättre än av läkarvården i Stockholms landsting. När man vill träffa en läkare här går man till läkarens klinik, sätter sej i väntrummet tills läkaren kallar på en. Man får alltid träffa läkaren samma dag! Skulle läkaren inte ha all utrustning som behövs för en viss undersökning får man namnet på någon eller några läkare som kan utföra den undersökningen och så får man bege sej dit. Samma sak där, man sitter i väntrummet tills det är din tur. Man gör undersökningen och går sedan tillbaka till läkare nummer 1.

Jag tog barnen till en barnläkare i Tetuán en gång. Han undersökte barnen och tyckte sej höra ett blåsljud på B:s hjärta (han har varit hjärtsjuk), så han skickade oss till en kardiolog. Kardiologen gjorde alla möjliga undersökningar på B och skickade oss även till en röntgenklinik för att röntga hjärta och lungor. Det är nått jag velat göra länge men som svensk sjukvård inte tyckt varit nödvändigt och därför har inte hans hjärta följts upp med EKG och röntgen. Men nu fick vi det gjort här. Visserligen fick vi betala för undersökningarna, men det var det helt klart värt, för nu vet vi att hans hjärta är friskt!

Min svärfar är hjärtsjuk (hans Alzheimer kom tydligen som en effekt av en hjärtinfarkt han hade i höstas) och låg inne på sjukhus i ca 1 vecka i våras. Han hade eget rum, med TV, eget badrum och en bäddsoffa till den familjemedlem som tillbringade natten med honom. Behövde man nått behövde man bara ringa på klockan så kom sjuksystern inom någon minut. Städa gjorde dom flera gånger/dag. God mat fick han tydligen också, så det gick inte alls någon nöd på svärfar på sjukhuset. Faktum är att jag inte kunde låta bli att jämföra den behandlingen svärfar fick med hur det var när min B var sjuk och vi bodde på St Görans sjukhus i Stockholm. När han inte längre behövde ligga på IVA och slapp ifrån lättintensiven (5 barn på samma sal) fick vi "eget rum". Eller eget och eget... Vissa nätter var vi 2 mammor med barn inne på det rummet, ibland var vi 3 och på dagtid kunde det vara upp till 4 familjer som delade på samma rum. Det var inte lätt att ha något privatliv i den miljön, när det hela tiden kom och gick folk på rummet. Enda gången man fick vara någorlunda ifred var om man gick upp innan klockan 5 på morgonen och tog en dusch, för då kunde man slippa den långa duschkön och man kunde få några minuters ensamtid. Det fanns en enda dusch på över 20 familjer så ni kan ju tänka er vilka köer det blev... Efter 1½ månad på sjukhuset fick vi dagperm (vi fick åka hem över dagen men åka tillbaka för att sova på sjukhuset) och sedan 2-dagarns perm, för att åka tillbaka till sjukhuset var 3:e dag för vägning, kontroll och medicinering. Ibland var jag så trött av allt nattvak och behövde verkligen få sova en stund medan sjuksystrarna tog hand om B så jag visste att han var i goda händer - då fanns det inte ens ett rum med en säng där jag kunde få sova! Istället blev jag hänvisad till en stängd avdelning där dom lagt en madrass på golvet i ett av rummen. Där sov jag några gånger, men det kändes inte särskilt tryggt att sova på ett ställe där ingen skulle kunna höra mej om jag blev överfallen, så jag slutade sova där. Svärfars rum här i Marocko kändes ju som rena rama lyxsuiten i jämförelse!

Barnuppfostran - kedjeinlägg

I januari startade Tolken en kedja av inlägg. Varje månad den 20:e skriver vi om ett bestämt ämne. Denna månads kedjeinlägg handlar om barnuppfostran. Det är ett brett område som i stort sätt alla människor har åsikter om, oavsett om man har barn eller inte. Faktum är att jag tror att dom som inte ha barn själva är dom som har mest åsikter. *s*

Jag har haft förmånen att bo i 3 länder och se hur barn uppfostras i Sverige, Spanien och Marocko. Varje system har sina för- och nackdelar och jag försöker plocka ut russinen ur kakan när det gäller uppfostran av mina egna barn.

I Sverige har barn väldigt många rättigheter och få skyldigheter. Jag tycker att det är bra att barn ses som individer och att samhället skyddar barnen så dom inte far illa. I teorin i alla fall, för i praktiken är det inte alltid skyddet fungerar, som vi alla vet. Jag tänker på Bobby och andra barn som mördats och förnedrats av sina familjer utan att samhället har gripit in. Samtidigt tycker jag att barn i Sverige har tillåtits ta för stor plats. Många föräldrar har övergivit sin roll som fostrare och överlåter det åt samhället. Arbetslöshet, stress, för mycket att göra på jobbet, rädsla för att bryta mot normerna, osv. gör att många föräldrar totalt abdikerat och låter barnen uppfostra sej själva. Det ger dåligt samvete hos många föräldrar och för att slippa den olustiga känslan köper man barnens kärlek med dyrbara prylar som kompensation för att man inte kan/vill ge dom tid. Barnen buntas ihop med andra barn på dagis, skolor och fritids och lever nästan helt frånskilda från vuxenvärlden, med undantag för personalen som får axla både pedagogrollen och i viss utsträckning även föräldrarollen. Jag tycker att Sverige hamnat i en ond cirkel, där barnen, trots alla rättigheter, allt mer skiljs från samhället. Barnfria avdelningar på flygplanen är definitivt inte ett steg i rätt riktning!

Situationen i Marocko är helt annan. Här har barnen inte många juridiska rättigheter och ses nästan som föräldrarnas ägodelar. Barnarbete är vanligt och långt ifrån alla barn avslutar sin skolgång. Aga är vanligt förekommande, både i hemmen och i skolan. Barn förväntas lyda sina föräldrar utan att ifrågasätta. På fester och släktträffar ska barnen klara av att sitta stilla, flera timmar i sträck, och synas men inte höras. Samhället är inte anpassat efter barnens behov utan barnen får helt enkelt hänga med så gott dom kan. Det finns inga lekplatser utan barnen leker på stranden eller på gatan i åldersblandade grupper. Leksaker är det lite si och så med, dom som finns att köpa är oftast importerade från Kina och av dålig kvalitet. Barn ses däremot inte som något negativt utan är en viktig del av samhället och följer med sina mammor dit dom går. Redan som bebisar lär sej barnen att somna när dom är trötta, oavsett var dom befinner sej just då. Fasta mat- och sovtider finns inte alls. Barnen här får mycket tid och uppmärksamhet, både av föräldrar, äldre syskon, andra släktingar och folk i kvarteret. Det är vanligt att se tonåringar på café eller på stranden med kompisar och yngre syskon eller kusiner. Överhuvudtaget är det vanligt att man umgås över generationsgränserna och barnen är allas angelägenhet. Jag tror faktiskt inte att barn här mår sämre än barn i Sverige utan det är snarare tvärtom, trots att Marocko ligger långt ifrån Sverige när det gäller det materiella och barns rättigheter.

Den spanska barnuppfostran verkar vara medelvägen mellan den svenska "kompisattityden" och den marockanska auktoritära stilen. Läs Annas beskrivning av spanska föräldrar.

Själv är jag nog rätt spansk i min uppfostran. Jag skriker mycket på mina barn men jag överöser dom också med pussar och kramar. Jag är en ganska sträng mamma, med fasta rutiner och bestämda regler. Jag gillar inte tjafs och gnäll och försöker få slut på sånt innan det ens börjat. Däremot tar jag mej gärna tid att sitta ner med mina barn när vi lugnat ner oss och prata igenom situationen och försöka komma fram till gemensamma lösningar. Men som mamma är det jag som har det yttersta ansvaret och det är jag som ska lära mina barn vad som är rätt och fel. Jag kan och vill inte lägga det ansvaret på samhället, för det är mina barn. Jag tror att barn blir trygga av att veta var gränserna går och kunna lita på att gränserna inte flyttas fram och tillbaka, för då slipper dom testa och kan ägna sin tid till andra saker istället. Jag har valt att vara hemmamamma för att kunna ge mina barn den tid dom behöver. När dom är i skolan handlar jag, städar och lagar nyttig mat varje dag. Kvällarna är deras tid, då hjälper jag dom med läxor, vi leker, pysslar, pratar och ser på film ihop. Barn är barn så kort tid och tids nog hinner jag återgå till att jobba för andra. Just nu är det mina barn som är mina arbetsgivare och det är det mest välbetalda jobb man kan ha!

Andra bloggar i kedjan: Tolken, Anna, Thérèse, Annelie, Johanna, Sofia och Robban, Krokofanten, Jove.

Kulturkrockar - kedjeinlägg

Jag har nappat på Tolkens förslag om en kedja av inlägg på samma tema. Den 20:e varje månad kommer medlemmarna i kedjan att blogga om ett visst ämne. Den här månaden är ämnet KULTURKROCKAR.

Jag skulle kunna skriva en hel roman om kulturkrockar. Hela mitt liv har ju bestått av kulturkrockar iom att mina föräldrar kommer från olika länder och jag själv är född och uppvuxen i Sverige.

I år firar jag dessutom 20-årsjubileum som "världsmedborgare". Hösten 1987 flyttade jag till Granada i Spanien för att studera på universitetet. Det var också då jag besökte Marocko för första gången. Sedan dess har jag flyttat mellan länderna och oavsett var jag har bott för tillfället har jag alltid längtat till de andra två länderna samtidigt som jag har smält in i samhället jag för tillfället bott i. På sätt och vis kanske det har gjort mej lite splittrad men samtidigt har det gett mej väldigt mycket att likt en kameleont kunna förflytta mej mellan olika kulturer och känna mej hemma på mer än en plats. Med åren har också kulturkrockarna blivit färre och mindre chockerande. Men visst händer det ännu att jag då och då råkar ut för oväntade situationer eller reaktioner, i alla mina kulturer.

De marockanska kulturkrockarna är nog trots allt dom som gett mej flest goda skratt. Som det här med folktron kring sjukdomar t.ex. För vad sägs om att man absolut måste ha ett linne eller en nätbrynja under t-shirten/skjortan så man inte blir kall eller svettig, för i så fall blir man garanterat sjuk - oavsett att det kanske är över 40 grader varmt? Och har man inget linne tar man en t-shirt under t-shirten - och allra helst en skjorta över detta, även på sommaren... Jag misstänker att marockaner har någon specialutvecklad kroppstemperaturreglerare för just lager på lager är väldigt populärt här. En liten mössa eller hatt på huvudet är det många män som har, året runt. Lite mer extrema män går med stickade toppluvor eller rediga skinnmössor med öronlappar även sommartid. Ööööööh, hur klarar dom det utan att krevera i sommarvärmen? Det övergår faktiskt mitt förstånd.

En annan rolig kulturkrock är att man absolut inte får gå ut med fuktigt hår, inte ens på sommaren. Har man bråttom iväg och inte hinner vänta på att håret självtorkar så lindar man in huvudet i nått, gärna en färgglad handduk modell större eller varför inte en bordsduk?!?. *fnissar* Jag skulle just vilja se någon gå längst Drottninggatan i Stockholm med huvudet inlindat i en badhanduk. Undrar just vad folk skulle tänka...

En annan "synd" som folk börjat acceptera lite nu är glassätande på vintern. Här ansåg man tidigare att man endast kunde äta glass riktigt varma dagar på sommaren, för kylan från glassen gör halsen och magen kalla och då blir man antingen förkyld eller magsjuk. Fast det är inte så länge sedan glass på vintern blev accepterat i Spanien. Mina första år i Granada fick jag faktiskt övertala ägaren till en godisaffär att spara lite glass i frysen till mej till längre in på hösten, så jag skulle kunna äta glass även efter september månad. Sedan insåg väl folk att man faktiskt inte blir sjuk av glass, inte ens när temperaturen går ner under 20 grader varmt.

Att dricka kylskåpskall dryck är rena rama döden här, man drar på sej en förkylning direkt! Näää, rumstempererat ska det vara... Måste erkänna att rumstemperarad läsk inte är speciellt gott när solen steker och man helst av allt är sugen på nått svalkande, gärna med ett gäng isbitar i glaset. Men det är som sagt "farligt" och en last vi ägnar oss i hemlighet hemma hos oss. Numera har jag både en flaska vatten i kylen och en i köket, så jag kan erbjuda vatten med rätt temperatur till den som är törstig.

Den roligaste kulturkrocken måste väl ändå vara denna - migrän botas med doften av brinnande LP-skivor! Min man hade en massa LP-skivor som han fått/köpt när han var yngre. När han åkte till Granada för att studera lämnade han skivorna hemma hos föräldrarna. Några år senare ville han ta med sej skivorna men fick då veta att det inte fanns några kvar, för dom hade en moster behövt för att bota sin migrän. Tydligen så ska migrän botas genom att man lägger sej i ett mörkt rum och blundar samtidigt som man andas in lukten av en brinnande LP-skiva. Det ska visst vara mycket mer effektivt än all världens migränmedicin. Tacka 17 för det, man blir väl hög av plastångorna? *s*

En annan kulturkrock som kan ställa till med lite problem och ge upphov till både pinsamma och roliga situationer är hälsningsprocedurerna. Marockaner är väldigt fysiska människor, som tycker om att sitta nära, hålla handen, gå arm i arm och ge kindpussar. Mellan kvinnor är det alltid kindpussar som gäller, alltid minst 3 stycken. Det spelar ingen roll vilken sida man börjar på. Om det är någon man tycker väldigt mycket om kan det bli bra många fler än 3 pussar, men då får man de sista pussarna på samma sida. Ett "puss-schema" kan alltså se ut så här: en puss till höger, en puss till vänster och sedan en till tio pussar på höger. Män emellan är den vanligaste hälsningen att man först tar i hand, behåller handtaget och kindpussar minst 3 gånger och sedan fortsätter man hålla i hand en lång stund efter att man pussats klart. När en man och en kvinna hälsar på varandra så ser hälsningen lite olika ut beroende på släktskap, vilken relation man har till varandra och hur pass religiösa de är. Mer strikt religiösa tar inte i hand och kindpussas aldrig, medan mer moderata praktiserande tar varandra lite lätt i hand. Är man däremot vänner eller släkt är det kindpussar som gäller även där. När pussandet är avklarat påbörjas den längsta ritualen - hälsningsfraserna! Huvva! Där brukar mitt tålamod tryta... Tänk er följande situation: en kvinna, A, träffar en väninna, B, och dennes man, C, ute på stan. A och C är släkt med varandra. A är gift med D och har 3 barn: E, F och G. B och C har 2 barn: H och J.
- A: Salaam aleikum! (Frid vare med er, dvs Hej!)
- B och C: Aleikum salaam! (Fred vare med dej med, dvs Hej!)
- A: Hur mår du B?
- B: Bara bra, gudskelov. Hur mår du själv?
- A: Bara bra, gudskelov. Hur mår C? (som då alltså står brevid och lyssnar men inte svarar själv)
- B: Bara bra, gudskelov. Hur mår D?
- A: Bara bra, gudskelov. Hur mår H?
- B: Bara bra, gudskelov. Hur mår E?
- A: Bara bra, gudskelov. Hur mår J?
- B: Bara bra, gudskelov. Hur mår F?
- A: Bara bra, gudskelov. Hur mår din mamma?
- B: Bara bra, gudskelov. Hur mår G?
- A: Bara bra, gudskelov. Hur mår din mamma?
- B: Bara bra, gudskelov. Hur mår din pappa?
- A: Bara bra, gudskelov. Hur mår din pappa?
- B: Bara bra, gudskelov. Hur mår...?
Sedan går man vidare och frågar hur syskonen mår, hur kusinerna mår, grannen mår, hur hönsen mår, osv. När man inte kommer på någon fler att fråga om går A över till att ställa exakt samma frågor till C. Och om någon av barnen är närvarande och är så pass stora att dom kan svara så börjar man om med samma omgång frågor även till dom, en i taget. Det gör att en hälsningscermoni kan ta lång tid, mycket mycket lång tid.... Först när den slutgiltiga frågan kommer (Så allt är alltså bra?) vet man att hälsningen närmar sej slutet och man kan gå vidare. Själv brukar mitt tålamod tryta rätt snabbt så jag går rakt på avslutningsfrågan så fort mina barn är avklarade. Det anses nog vara fruktansvärt oartigt men jag fixar bara inte dessa evighetslånga frågor om och om igen. Tur att dom bara skakar på huvudet åt mej stackars utlänning som inte lärt mej marockanskt hyfs ännu.

Har NI några roliga kulturkrockar ni varit med om? Dela gärna med er av era erfarenheter så får vi alla oss ett gott skratt. Det kan vi behöva så här i vintermörkret. :-)

Övriga medlemmar i kedjan: Emma,
Johanna, Thérèse i Stockholm (tidigare Madrid), Anna i Málaga, Linda i Brasilien, Krokofanten i Frankrike, Sofia och Robban i Frankrike och Pumans Dotter.